Idag ska jag jobba kväll, börjar klockan 14.
I matsalen sitter en glädjestrålande Ingegerd med en stor docka i famnen, omgiven av Samyan, Emelie, Maja, Connie och Alma.
– Vi har blivit med barn! strålar Ingegerd.
– Har vi blivit med barn! Vad härligt! När hände detta?
– Titta, har du sett så söt hon är!
– Nejmen titta! Få man hålla? Hej, finaste lilla människan! Å vad go hon är! Vad heter hon?
– Vi har inte hittat på nåt namn än, säger Emelie, har du något förslag?
– Hm, det var svårt!
Jag funderar. Månne man skulle kunna döpa henne efter någon som vi behöver bli påminda om ibland? Någon som väcker goda känslor, allra helst hos någon som är i behov av ett extra tillskott av goda känslor?
Lilly? För Lilly är det så att hon väldigt lätt sjunker ner i en känsla av stackarslighet, men det är ganska lätt att hjälpa henne ur den genom att placera något positivt i hennes sinne istället. Om den här dockan hette något som ger Lilly en positiv association, då kunde hon kanske få en dos positiv input varje gång den kommer på tal?
Jag vill minnas att Lilly haft en hund som betydde mycket för henne, hon pratar om den ibland. Majsan, hette den visst?
– Majsan, tänker jag på. Skulle inte det kunna vara fint?
– Majsan. Ja, så kan hon heta! Hej, Majsan!
– Jag ska gå och hämta Lilly också, så att hon får träffa Majsan.
Knack knack.
– Hej, Lilly! Hur är det med dig idag?
– Å, det är förfärligt!
– Är det förfärligt?
– Jaa! Här springer en massa folk hela tiden som ska ha allt möjligt, de tror visst att man är själva kungen, eller någon rederivaktare eller nåt!
– Oj då. Det låter ju jättejobbigt!
– Jaa, jag är helt slut!
– Stackare. Det låter som att du kan behöva en kopp kaffe.
– Neej, det orkar jag inte.
– Vet du, vi har precis gjort i ordning lite kaffe här ute i matsalen, och så har vi fått en liten bebis på besök!
– En bebis?
– Ja, hon är så söt! Jag fick hålla henne en liten stund, man blir ju helt nostalgisk.
– Vems bebis är det?
– Kom ska du få se!
Lilly reser sig med en suck, men hennes nyfikenhet driver henne ändå att gå med mig ut i matsalen.
– Halloj, här kommer vi, vi vill också hälsa på bebisen!
Jag drar fram en stol till Lilly och får henne att sätta sig.
– Har du sett, Lilly, vilken liten en!
– Nejmen titta, säger Lilly artigt, det var en söt docka!
– Ja, eller hur! Vi har precis bestämt att hon ska heta Majsan.
– Majsan? Det hade jag en hund som hette.
– Hade du det? Vad var det för en hund?
– En Golden Retriever.
– Du hade en Golden Retriever som hette Majsan.
– Ja, säger Lilly och ler. Vi hade henne i femton år.
– Femton år. Det är en lång tid.
Senare får jag höra att det är Solange som varit på kurs och köpt med sig en docka till varje avdelning. Rubens barn heter de, specialgjorda för att väcka känslor. Det finns en omgång byteskläder också, så man kan hålla på med den en stund.
Lilla Majsan är mycket välkommen hit till 2A. För Ingegerd blir hon ett samtalsämne och en rolig lek. För Connie blir hon något varmt och mjukt att hålla i. För Lilly blir hon en påminnelse om en älskad hund. Och för Kristin blir hon en dotter. Hon får sova inne hos Kristin på nätterna, i en egen liten säng som Shirin gör i ordning av en blöjkartong.
Det är mycket som är bra här i världen.