Det är mycket speciellt, detta att ha att göra med människor som lever i helt olika verkligheter, och som på olika sätt har tappat minnet. En av de riktigt märkliga sakerna med demenssjukdomar är att de kan ta sig så väldigt olika uttryck. Kristin, till exempel, hon har ett korttidsminne på kanske tio sekunder. Hon lever i ett slags flytande verklighet som man skapar på nytt i varje ögonblick. Marianne däremot, hon lever i en ganska stabil och konsekvent verkighet, den är ganska lika från dag till dag. Den är inte samma som min men man vet ungefär var man har henne. Om Johannas verklighet vet jag inte så mycket alls, hon säger inte mer än absolut nödvändigt, men det lilla hon säger är klart och redigt och lätt att förstå. Det verkar också som att stämningen betyder mycket för henne, hennes ropbeteende förvärras markant av andra människors oro.
För Margit verkar det istället vara så att verkligheten består av olika öar. Den kan se helt olika ut från den ena stunden till den andra. Problemet är inte att hon inte kommer ihåg från den ena stunden till den andra, problemet är istället att de här öarna tappat sitt sammanhang. Som att hon saknar en båt. Det händer att hon liksom blir strandsatt på en av sina öar och inte kan ta sig därifrån för egen maskin.
Då hjälper det naturligtvis inte med trevligt småprat eller att försöka bjuda på kaffe – utifrån den verklighet där Margit just nu mycket påtagligt befinner sig blir allt sådant bara rappakalja. Dessutom kan de här verkligheterna ibland utgöra mycket plågsamma situationer, som ingen människa skulle vilja befinna sig i.
Det som gäller då, det är att hjälpa Margit därifrån. Om man vill hjälpa en person som blivit strandsatt på en ö, då får man ta sin lilla båt och ro ut dit och hämta henne.
Idag ser Margits verklighet ut så att hennes barn, två och fyra år gamla, är ensamma därhemma, och Margit måste skynda sig hem för att ta hand om dem. Hon tar på sig jacka och stövlar och beger sig iväg. Men när hon ska gå visar det sig att dörren är låst!
Först letar hon efter en annan dörr. Här finns många dörrar, så hon öppnar metodiskt den ena dörren efter den andra. Men de tycks alla bara leda in till olika sovrum. Inne i en del av sovrummen träffar hon konstiga personer. Margit frågar om de vet hur man kommer ut härifrån, hon får olika svar, en del blir arga, en del verkar helt förvirrade, en del säger ingenting alls. Vad är det här för ett ställe, alla här verkar ju vara ena riktiga knäppgökar!
Till slut får hon tag på en person i något slags blåa kläder, det verkar vara en väktare eller nåt, han tar med henne ut ur rummet och säger att han ska visa henne var hon ska vara.
Äntligen en människa som lyssnar! Margit följer med honom ut ur rummet, och förklarar sin belägenhet, berättar om barnen, ber honom öppna dörren. Men då lyssnar han plötsligt inte längre, kommer bara med någon vag undanflykt och vips är han försvunnen!
Margit blir förbannad. Vilken makalös nonchalans! Vad är det här för konstiga människor? Varför lyssnar de inte? De måste väl förstå att två småbarn inte kan vara ensamma hemma!
Hon måste ha tag i någon vettig människa som kan öppna dörren! Där, där är en väktare till, hon ser vänlig ut. Margit går fram till henne och förklarar situationen. Anstränger sig för att låta lugn och myndig. Men den här väktaren verkar inte heller förstå vad hon säger. IQ som en daggmask! Snackar en massa goja om att nu ska Margit vara här och nu ska vi snart dricka kaffe… Kaffe! När barnen är ensamma hemma! Folk är ju inte kloka! Margit ger henne en välförtjänt utskällning.
Och nu börjar hon bli ganska desperat. Hur ska hon ta sig härifrån? Hon rycker och ruskar allt vad hon orkar i den låsta dörren, hon bankar och skriker, hon ropar på hjälp, hon måste UT!!
– Hej, Margit!
– Du måste öppna dörren, jag måste hem till mina barn!
– Du tänker på dina barn?
– Det är klart jag tänker på mina barn, de är ju alldeles ensamma hemma!
– Caroline och Holger, tänker du på?
– Ja, jag måste hem, det fattar du väl att jag måste hem till mina barn!
– Ja, det förstår jag, det är ju två fantastiska barn du har. Holger och Caroline.
– Känner du dem?
– Ja, Caroline brukar ofta komma hit och hälsa på.
– Hit? Hördu du, Caroline är två år, hon kan ju inte komma hit heller!
– Vet du Margit, Caroline och Holger, de är vuxna nu.
– Vuxna? Kom inte här och snacka skit!
– Jo, de är vuxna. Caroline och Holger, de är vuxna nu. Du har gjort ett bra jobb där.
– De är inte vuxna!
(Jag gör en mental anteckning om att vi behöver göra i ordning ett fotoalbum till Margit, som vi kan ha i den här situationen.)
– Jo, det är de. Caroline och Holger, de är vuxna nu. Jag träffade Caroline i onsdags, hon berättade om hur glad hon var för det nya jobbet hon fått, på Skatteverket.
– De är inte vuxna, jag höll ju dem i famnen alldeles nyss.
– Å ja, det känns som att det var alldeles nyss som du höll dem i famnen. Men vet du, det var länge sedan. Nu är de vuxna. Du har tagit så bra hand om dem att de vuxit upp och blivit stora nu.
– Holger och Caroline?
– Ja.
– Skulle de vara vuxna nu?
– Ja, nu lever de sina egna liv. Och vilka härliga människor de blivit! Du måste ha varit en helt fantastisk mamma, som fått sådana barn. Caroline arbetar på Skatteverket, och Holger, han är visst pilot, om jag inte minns fel. Vi får fråga dem när de kommer.
– Kommer? Kommer de hit, menar du?
– Ja, de brukar komma och hälsa på dig här.
– Hälsa på mig?
– Ja. Det är klart att de vill hälsa på sin mamma, det är ju du som har gett dem själva livet. Det har du lagt ned mycket jobb på! Först var du hemma med dem när de var små, och sedan när de blev lite större utbildade du dig till lärarinna, så att ni kunde ha långa sköna sommarlov tillsammans på Skogsbacka. Det gjorde du bra, du!
– Säger du det? Men… Menar du att de kommer hit?
– Ja. Holger brukar komma ganska ofta, och Caroline, hon bor ju lite längre bort, hon kommer mera ibland.
– Jasså. Säger du det. Men… vad ska jag göra nu då?
– Ja, vi hoppas ju att du ska stanna här förstås, så att inte Holger missar dig när han kommer.
– Kommer han idag?
– Det vet jag inte, idag eller kanske imorgon.
– Men då kanske jag skulle kunna vila ett tag nu då, innan han kommer?
– Ja, det låter väl jätteskönt, du ser ganska trött ut. Vill du att jag ska gå med dig till ditt rum?
– Tack, det var snällt av dig, men det behövs inte.
– Ska jag ta din jacka kanske? Vi kan hänga den här så länge, kanske du och Holger vill gå en promenad sedan.
– Jag är så trött så trött.
– Jag förstår det. Kom ska jag visa dig var du kan lägga dig. Vill du ha ett glas vatten också?
– Vilken tur att du kom!
– Ja, vilken tur att vi har varandra! Du är go du, Margit.