Nästa morgon när jag kommer sitter Ingegerd ensam i frukostrummet och ropar.
– Syster, syster, jag har sån vansinnig ångest!
Jag ställer ner väskan, sätter mig bredvid henne och tar hennes hand.
– God morgon, Ingegerd, hur är det?
– Jag har sån vansinnig ångest, jag måste ha en tablett!
– Oj då, är det något särskilt som har hänt?
– Jag har sån vansinnig ångest, jag måste få en tablett nu genast!
– Brukar du ta tabletter mot ångest?
– Snälla, hjälp mig, kan jag inte få en tablett?
– Jag är alldeles ny här, jag vet inte ännu hur det fungerar här med mediciner och så. Om du väntar lite så ska jag gå och höra efter vad det är som gäller. Jag kommer strax tillbaka.
Jag tar upp min väska och går ut i personalrummet. Där sitter Dolores, som jag träffade igår, och så två personer till, som jag inte träffat tidigare: en ljus tjej i tjugoårsåldern, och en mörk tjej med muslimsk huvudduk.
– God morgon!
– God morgon, svarar Dolores, och fortsätter berättelsen om sin söndagsstek: …alla hinnorna, man måste vara jättenoga med det, det blir ju jätteäckligt om det är kvar en massa fett på köttet…
Jag ställer ner väskan och sätter mig på en ledig stol.
– Hej, jag ska hälsa på dig, säger den ljusa tjejen, Emelie heter jag. Välkommen hit!
– Tack!
– Hej, säger tjejen i huvudduk. Nasrin.
– Hej.
– …minst trettio minuter, ibland behövs det längre tid, men det är ju inga problem med stektermometer, då ser man direkt…
– Ingegerd frågar efter sin medicin.
– Det kan vänta lite, säger Emelie, hon är alltid sådär. Sätt dig och ta en kopp kaffe!
– …potatisgratängen, man måste skära potatisen i riktigt riktigt tunna skivor, och så ska det vara ordentlig grädde…
Jag vill inte sitta här! Det känns ju jätteunderligt att sitta här medan Ingegerd sitter ensam och ropar i rummet bredvid! Dessutom är jag, i ärlighetens namn, inte jätteintresserad av Dolores söndagsstek. Men jag vet ju inte vad som gäller, jag vet inte vad jag skulle kunna göra för Ingegerd just nu. Så jag sitter kvar, väntar på att berättelsen om söndagssteken ska bli klar, vill ju inte vara besvärlig det första jag gör. Berättelsen fortsätter och fortsätter. Ute i frukostrummet ropar Ingegerd:
– Syster! Syster, hjälp mig! Jag har sån vansinnig ångest!
Man kan väl inte påstå att Dolores nått slutet på berättelsen, men till slut säger i alla fall Emelie:
– Nej, hörni, ska vi sätta igång. Ska du gå bredvid du, eller hur är det sagt?
– Det antar jag, det här är ju min allra första dag.
– Du är inte undersköterska, va?
– Nej, men jag har ju jobbat i vården.
– Med dementa?
– Nej, i hemtjänsten, och som personlig assistent. Och så har jag läst rätt mycket psykologi och etik.
Emelie tar fram dagboken, slår upp dagens datum och skriver ner våra namn: Dolores, Nasrin, Emelie, Mia. – Då kan ju Mia gå med mig, så tar vi Alma, säger hon till Dolores.
– Jag kan ta Nándor, han ska duschas idag, säger Dolores. Nasrin, kan du duscha Johanna? Nasrin nickar.
– Vi kan duscha Maja. Och så tar vi Lilly.
– Jag tar Margit och Kristin.
– OK. Då blir det såhär:
Dolores: Nándor (D), Margit, Kristin.
Emelie + Mia: Maja (D), Alma, Lilly.
Nasrin: Johanna (D), och, vem är det kvar då?, Marianne, Ingegerd och Connie.
Jag är väldigt nyfiken på vilka regler det är som styr det här uppdelandet. Jag lägger märke till att Nasrin inte sade någonting under hela processen, att fördelandet egentligen helt och hållet sköttes av Dolores och Emelie. Jag frågar Emelie.
– Nej, det finns inga särskilda regler, man säger vilka man vill ha bara.
– Men Nasrin sa ju ingenting?
– Hon är timmis.
– Syster, syster! ropar Ingegerd. Jag har sån vansinnig ångest!
– Vi kan börja med Alma, säger Emelie.
– Men Ingegerd då?
– Hon kan vänta.
– Men hon sitter ju här och ropar?
– Det gör hon alltid.
– Hon säger att hon behöver en tablett, brukar hon få det?
– Hon är missbrukare, hon frågar alltid efter tabletter. Hon har medicin på fasta tider, kl 8, 12, 16 och 20, det är jätteviktigt att hon inte får något däremellan.
– Har hon fått medicin idag då?
– Ja.
– OK. Så nästa gång är klockan 12?
– Ja.
– Jag lovade gå tillbaka till henne och tala om när jag hade tagit reda på vad som gäller, jag ska bara gå och säga det till henne.
– Det behöver du inte göra, hon är ju dement, hon förstår inte.
– Men nu har jag lovat, så jag vill gärna göra det i alla fall.
– Jaja, varsågod.
Jag går fram till Ingegerd, sätter mig bredvid henne och tar hennes hand.
– Hej, Ingegerd, jag heter Mia Jansson, jag har precis börjat här, så jag tänkte komma och hälsa ordentligt på dig.
– Så trevligt, välkommen hit! Ingegerd Widén heter jag. Har vi setts förut?
– Vi sågs som hastigast för en liten stund sedan, och då lovade jag att komma tillbaka strax, så nu gör jag det.
– Det var snällt av dig! Du förstår, jag har en sådan vansinnig ångest, du tror inte att du skulle kunna ge mig en tablett?
– Jag har frågat om det nu, och det är tydligen så att du har vissa särskilda tider som du brukar få medicin.
– De står på hennes rollator, ropar Emelie från köket.
– Vad säger hon?
– Hon säger att tiderna står på din rollator, ska vi titta efter? Ja, titta här, här har visst doktorn satt en lapp med dina medicintider. Klockan 8, 12, 16 och 20.
– Men snälla syster, kan jag inte få en tablett nu?
– Du fick tydligen en tablett alldeles nyss, kanske det tar en stund innan den börjar verka?
– Tror du det? Ja, för jag har en sån vansinnig ångest.
– Ja, jag ser det. Men det är ju så med mediciner att det tar en stund innan man får någon effekt.
– Ja. Då får jag väl vänta lite till då.
– Ja, så är det nog. Vill du ha lite påtår på kaffet?
– Tack snälla du, det vore väldigt gott.
Så jag hämtar en kopp kaffe till, och Ingegerd börjar bläddra i tidningen.