Kapitel 30: Postgång

- Har du sett Erik?
– Hej, Margit! Du letar efter Erik?
– Ja, vet du var han är?
– Erik? Nej, honom har jag inte sett till idag.
– Jag måste ha tag på honom, jag vet inte var han är.
– Tror du inte han är på jobb då, det är ju fredag idag, då brukar han ju vara på jobb.
– Jag måste ha tag på honom nu genast.
– Var det något särskilt som du ville säga honom?
– Ja, jag måste ha tag på honom!
– Hm. Hur ska vi göra då? Kanske du skulle kunna skriva ett brev?
Jag ser Dolores skeptiska blick i ögonvrån, väljer att inte bry mig om den.
Margit blir tyst. Så säger hon, lite tvekande:
– Ja, det kanske jag skulle kunna göra.
– Ett brev?? säger Dolores. Skulle Margit skriva ett brev??
– Ja, det är ju alltid värt ett försök, säger jag.
Det är uppenbart att Dolores inte tycker att det är värt något försök, men hon reser sig och går ut i personalrummet för att hämta papper och penna.
Jag vet inte riktigt varför hon gör det. Det är mycket uppenbart att hon själv inte tycker att det här är någon bra idé. Vill hon hjälpa mig? Det känns inte så. Vill hon bevisa att jag är ute och cyklar? Jag vet inte.
Å vad jag önskar att hon åtminstone bara kunde låta bli att lägga sig i. Varför kan hon inte bara fortsätta med det hon höll på med, eller gå iväg och göra nånting annat, om hon nu är så övertygad om att det här är en dålig idé? Jag vet ju inte om det är någon bra idé. Jag har aldrig provat. Det är ju inte för att jag vet säkert att det kommer att gå bra som jag kastade fram förslaget. Tvärtom, det här att Margit frågar efter Erik, det är en situation som upprepas 150 gånger varenda dag, och jag är på utkik efter olika sätt att hantera den. Jag vill inte ha situationen förvandlad till något slags bevissituation, där man ska kunna fastslå om jag uppnår några resultat eller inte. Det handlar inte om resultat. Det handlar om kärlek.

Dolores kommer tillbaka med en blyertspenna och en postit-lapp, som hon med ett triumferande leende åt mitt håll lägger framför Margit på bordet.
– Jaha, ska vi se nu då, om det blir något brev! Ska du skriva brev du, Margit!
Jag ser hur Margit tvekar. Men så plockar hon tankfullt upp pennan och lutar sig över postit-lappen. Jag pockar undan efter eftermiddagsfikat medan jag ser på Margit. Såhär långt har det ju gått bra: hon har för ögonblicket slutat fråga efter Erik, hon har fått någonting att göra, och jag får möjlighet att fixa med det jag behöver göra i lugn och ro. Jag fortsätter med tvätten, medan jag allt emellanåt slänger iväg ett halvt öga åt Margits håll, ser hur hon sitter där vid bordet, försjunken i det hon gör, tuggar lite på pennan, skriver något, funderar. Jag tar ur de torra kläderna ur tumlaren, lägger över den blöta tvätten ur maskinen, startar tumlaren, laddar i en ny maskin tvätt, startar tvättmaskinen, viker det jag plockat ur tumlaren, torkar av ytorna. Det är lugnt och stilla, Margit ser ut att vara fylld av frid. Jag ska precis fortsätta till köket när Dolores kommer farande:
– Nå, blir det något?, säger hon med ett skratt som hon lyckas fylla med tvivel. Hon går fram till Margit, tar lappen som ligger på bordet, håller upp den i luften och säger triumferande: Jaha, så det är det här som är Brevet nu då? Ja, då kan ju Mia posta det!
Hon ger mig postitlappen med ett flin. Jag förstår inte riktigt hur hon tänker – är avsikten att visa mig att jag har misslyckats? Eller är det meningen att hon och jag tillsammans ska skratta åt Margits misslyckande? Å vad jag önskar att hon kunde låta bli att skapa sådana här situationer, när jag måste välja mellan solidaritet med henne eller med en boende. Det kommer ju bara att ge henne ännu en erfarenhet av att ha blivit bortvald. Jag vill inte välja bort henne. Men i den här situationen vet jag inte vad jag annars skulle göra. Nu var det ju Margit det handlade om. I brist på bättre alternativ väljer jag att inte låtsas om Dolores.

Jag ser på postit-lappen jag fått. Den är fullskriven med oläsliga, pyttesmå krumelurer. Det är klart, Margit hade mycket på hjärtat, och brevpapperet hon fick var inte stort. Men så får jag plötsligt syn på något: mitt i allt det obegripliga urskiljer jag fyra bokstäver som är fullt läsliga: ÄLSK.

Älsk. Ett kärleksbrev! Margit har skrivit ett kärleksbrev till sin Erik. Ett stort varmt leende sprider sig i hela mig. Jag går fram till henne, sätter mig bredvid henne, kramar hennes hand och säger:
– Men å vad glad han ska bli, Erik, när han får brev från dig! Brukade ni ofta skriva till varandra?
Och så får jag höra historien om när Erik låg inkallad i norra Sverige och Margit skrev till honom varje vecka…

Den här historien griper mig djupt, och jag känner att jag vill hedra den på något sätt. Nu har ju Dolores lovat Margit att jag ska posta hennes brev, och det känns som att jag vill göra det. Men hur? Hur postar man ett kärleksbrev till en person som är död sedan 15 år? Och, spelar det någon roll om man postar ett sådant brev?
Det känns så. Inte vet jag om det spelar någon roll, men det känns viktigt. Det är ju så det är med kärleken. Den syns inte, men den känns. Spelar den någon roll? Vad vet jag. Hur kan man veta det, om kärleken spelar någon roll? Jag vill välja att handla som om den gör det. Jag tror att vi människor blir fattigare om vi bär oss åt som om kärlek inte spelade någon roll.

Frågan om huruvida kärlek spelar någon roll, den är kanske mera en fråga om ett val vi har möjlighet att göra, snarare än om något empiriskt experiment vi kan genomföra. Min konfirmationspräst sade en gång till mig: Tro, ser du Mia, det är inte så mycket en fråga om för-sant-hållande, det är snarare en fråga om val av förhållningssätt till livet.
Jag vill välja att leva som om kärlek spelar roll.
Och det här brevet, det är en manifestation av en kärlek så stark att den burit genom sjuttio år. Allt sedan Margit var sjutton år och träffade Erik, till dagen idag när hon, åttiosju år gammal, sitter och skriver det här brevet till honom. Den har burit genom hela hennes vuxenliv, genom barnafödslar och småbarnsår, genom tungt arbete och ljusa glädjestunder, genom vardagsskav och tusen små praktikaliteter, genom julaftnar, skolavslutningar och sommarlov. Den bar när Margit födde barnen och Erik arbetade långa dagar med att försörja familjen, och den bar när Margit kunde börja studera och utbilda sig till lärarinna. Tillsammans har de mött livets svårigheter, och tillsammans har de glatt sig när det gått bra. De har funnits vid varandras sida, samtidigt som de har gett varandra utrymme att växa och utvecklas. En kärlek som deras, det kan jag bara fantisera om. Inför en sådan kärlek vill jag böja mitt huvud i vördnad.

Så jag funderar ett tag, och så ringer jag en väninna som har en öppen spis. Förklarar att jag har ett brev som jag behöver posta till en person som är död, och undrar om jag kan få göra det tillsammans med henne, i hennes öppna spis. Det får jag gärna.

Samma kväll åker jag hem till Signhild. Vi gör en brasa och sätter oss skönt i var sin stol framför elden. Jag berättar om Margit och Erik, om deras livslånga kärlek, om Margits brev. Och om min ömhet för Margit, min önskan att hedra henne och hennes strävan. Signhild lyssnar under tystnad. Så lägger jag brevet på elden. Ber en bön att det ska få komma fram. Vi sitter tysta en stund tillsammans. Tänker på den kärlek Erik och Margit har odlat och fått uppleva. Tittar in i elden, ser hur den flammar upp, hur lågorna utan brådska tar med sig brevet. Lyssnar i tystnaden, eldens stilla sprakande och knäppande, någonstans där ute en koltrast.

Och jag hoppas att också jag en gång ska få uppleva en sådan kärlek.

Till nästa kapitel: Resultat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>