Tyvärr är det inte så ofta som våra måltider förlöper på det här sättet. Kaoset kring våra matsituationer är ett ständigt samtalsämne i personalgruppen, och man är överens om att det enda som skulle kunna hjälpa är om vi fick mer personal.
Kaos. Det är ett av de vanligaste orden här. Och visst, det förstår jag. Om man gör så som Dolores gör, då är det nästan alltid kaos.
Dolores är av den uppfattningen att till maten ska det vara TV. Jag, som tycker det är lika självklart att till maten ska det inte vara TV, stängde i början av TVn. Då blev jag tillrättavisad (TVn ska vara på!) och så satte hon på den igen.
Jag ville ju inte bråka om det precis i situationen, så jag tog upp det i personalrummet efteråt. Dolores förklarade tålmodigt för mig att det är klart att TVn ska vara på. Hon hänvisade till sin långa erfarenhet i yrket och sin undersköterskekompetens, och gjorde klart för mig att man inte bara kan komma såhär och börja ställa allting på huvudet. TVn ska vara på, punkt. De andra sa ingenting.
Jag ville inte ge mig. Det var ju så uppenbart att TVn skapade mycket oro. Så jag talade med Frida.
– Det är klart att TVn inte ska vara på vid maten! utbrast Frida, det här ska jag ta upp med personalgruppen. Det gjorde hon. Alla satt tysta.
Nästa dag stod TVn på igen.
– Bah, Frida, fnös Dolores, hon har så många idéer.
Ett par år, ett antal kurser och en undersköterskeutbildning senare tog jag upp det med henne igen:
– På varenda kurs vi varit på har det varit tal om TV, att personer med demens har svårt att skydda sig mot för många intryck så vi ska inte ha TVn på.
Men Dolores fortsätter envist att ha TVn på. Jag betvivlar inte att det är sant som hon säger, att det är av omtanke:
– Här finns inte så mycket roligt för dem att titta på, ska du nu ta ifrån dem TVn också!
Ett tag försökte jag med att helt enkelt stänga av TVn bara, på samma sätt som hon helt enkelt satte på den bara. Det blev ännu värre: på, av, på av…
Så, släppeli-släpp. Jag kan inte få Dolores att ändra sig. Nu skruvar jag istället ner ljudet så mycket som jag har upptäckt att det går utan att hon skruvar upp det igen. Om vi har tur äter vi till ekonominytt, om vi har otur äter vi till knattret av maskingevär.
Dolores placerar gärna de boende så att de som behöver hjälp sitter i varsin ända av bordet. Eller, placerar kan man kanske inte kalla det, det blir så bara. Connies rum ligger i den vänstra korridoren från matsalen sett, och då blir det ju så att man sätter henne vid den ändan av bordet. Johannas rum ligger i den andra korridoren.
På så sätt uppstår en situation där Dolores själv inte kan sitta ner utan måste springa emellan dem. Det gör hon också, lat är hon inte. Hela tiden är det någon som ropar på henne, och hon är tvungen att flyga upp och säga: Jag kommer, jag kommer. Man riktigt känner hur bråttom hon har, hur hon får springa hela tiden för att hinna med allting. Om någon tuggar på servetten är hon där:
– Nej nej stopp, den där får du inte stoppa i munnen, det är ju servetten!
Om någon vill ha en smörgås till maten är hon där:
– Nej nej Margit, du kan ju inte breda själv, här, låt mig.
Om någon ropar är hon där:
– Nu får du sluta ropa hela tiden, Johanna, jag kan faktiskt inte vara på två ställen samtidigt! Jag måste mata Connie, då kan jag ju inte vara hos dig hela tiden.
Och så är det matningarna:
– Gapa, Connie! Du måste öppna munnen!
De boende som annars skulle ha suttit lugnt och ätit får svårt att göra det, det känns ju jobbigt att hon ska behöva ha det sådär.
Och så mellan varven småpratar hon om ditt och datt:
– Läste du om den där kvinnan som hade blivit nedslagen och rånad, det var precis här utanför! Har du förresten beställt blöjor, jag såg att Almas blöjor var slut. Jag fattar inte att dom inte fattar att vi behöver mer personal här, här är ju rena kaoset vid matbordet!
Det har hon verkligen rätt i! De som kan gå reser sig för att gå därifrån, här får man ju ingen större lust att sitta kvar. Men de har ju ännu inte hunnit få i sig den mängd näring de behöver, så då måste man hindra dem:
– Nej nej, Kristin, du har mat kvar här, så, sätt dig.
– Jag är inte hungrig.
– Ät din mat nu, snart blir det efterrätt. Nej nej, Nándor, du ska inte gå någonstans ännu, sitt ner och ät din mat. Jag kommer, jag kommer!
Det är lätt att förstå att Dolores inte gillar om jag sitter ner vid bordet. Herregud, här får hon springa som en galning efter alla och envar, skulle jag då bara sitta där! Mitt sätt att arbeta, att först servera klart och därefter slå mig ner och sitta kvar där jag behövs bäst, det är liksom inte kompatibelt med Dolores sätt. Så när jag sitter där och bordssamtalar med Ingegerd och Lilly, matar Maja och klappar om Margit, då säger Dolores:
– Nu får du faktiskt fixa efterrätten, jag är helt slut!
Jag har försökt tala med Dolores om betydelsen av bordssamtal. Jag har försökt ta upp på personalmötena. Men Dolores… jag vet inte. Jag kan inte nå fram. Jag tror inte att begreppet bordssamtal ingår i det som Dolores uppfattar som verkligheten. Hon ser bara Orättvisan i att hon får göra allting medan jag bara sitter. Och det är klart, det är ju orättvist. Jag vill inte vara orättvis. Dessutom blir det ändå inte så mycket matro av att jag sitter med dem om Dolores far omkring och är förbannad på mig för att jag gör det.
Så, släppeli-släpp. Jag kan inte förändra Dolores. Jag reser mig och går för att fixa efterrätten. Inom en minut har Ingegerd börjat ropa på medicin, Margit är på väg därifrån och Maja har börjat klä av sig. Och Fru Marianne, som sitter närmast, reser sig och ryter myndigt:
– Nämen sluta genast, du kan ju inte börja klä av dig här! Det här stället är ju öppet för allmänheten, vem som helst kan ju komma in här! Dom tror ju att det är alldeles galna människor som bor på den här restaurangen!
Och så får Dolores slita ännu värre. För jag står ju bara där i köket.
Jag har försökt berätta om hur det kan vara istället. Jag har försökt visa min placeringsskiss.
– Shirin och jag har provat lite med en ny bordsplacering, säger jag på ett personalmöte, när Dolores, Emelie och Niklas som vanligt samfällt beklagar sig över kaoset vid maten. Som vanligt talar de om att vi måste ha mer personal, och som vanligt säger Frida att det finns ingen mer personal.
– Det har funkat jättebra när de sitter såhär, skulle vi inte kunna prova det?
– Ja, fast det fungerar inte, säger Emelie, det är ju inte alltid som man hinner placera dem, de kommer ju själva och sätter sig.
– Jo, det är sant. Fast om man själv är där och bjuder till bords så brukar det inte vara något problem.
– Så du menar att du skulle bestämma då, var de ska sitta? Ska de inte få välja själva?
– Det är klart att de ska få välja själva om de vill det, men jag har aldrig hört någon ha något emot att sitta på det här sättet. Tvärtom har måltiderna på det sättet blivit väldigt lugna och trevliga.
– Jaja. Visst kan vi prova. Men jag tror inte det kommer att fungera.
Nej. Det är klart att det inte fungerar, om man redan från början vill att det inte ska fungera. Och det är ingen som ens vill titta på min placeringsskiss.
Släppeli-släpp.