Ny morgon. Ny dag.
Gud. Gå med mig i min arbetsdag, och låt mig få bli till välsignelse.
Jag öppnar dörren och kliver in. Det första som möter mig idag är Margit. Hon kommer gående i korridoren med håret på ända och framsträckt hand:
– Har du något KNY?
– God morgon, Marigt! Här är du! Hur är det med dig idag?
– KNY. Har du något KNY?
– KNY? Vad är det?
– KNY, har du något KNY?
– Nej, tyvärr, svarar jag vänligt.
Hon går vidare. I köket hittar hon Dolores.
– Har du något KNY?
– Här finns inget KNY, svarar Dolores irriterat. Herregud, säger hon till mig innan jag ens hunnit säga god morgon, det där har hon hållit på med hela helgen, man blir ju helt tokig! Och så himlar hon uttrycksfullt med ögonen så att jag riktigt ska förstå hur tokig man blir.
– Oj då. Har ni fikat?
Jag börjar åtta idag, Dolores och Niklas har varit här sedan sju, när alla är på plats brukar vi sätta oss och planera dagens arbete.
Margit går vidare. I korridoren kommer Niklas med en soppåse i handen. Margit sträcker fram handen:
– Har du något KNY?
– KNY och KNA, skojar Niklas och försvinner in i sköljen.
– KNY och KNA, upprepar Margit. KNY och KNA.
Strax därpå kommer Lilly.
– Har du något KNY?
– Va?
– Har du något KNY?
– Jag förstår inte vad du pratar om!
– KNY. Har du något KNY?
– Jag har väl inget KNY heller! säger Lilly ynkligt, jag vet ju inte ens vad det är!
– KNY, har du något KNY?
– Förstår du nu att man blir tokig! utbrister Dolores.
Jag är redan framme vid Margit och Lilly. Margit är på väg vidare i korridoren, så jag koncentrerar mig på Lilly.
– God morgon, Lilly! Hur är det med dig idag?
– Jag har väl inget KNY heller, jag vet ju inte ens vad det är!
– Nej, jag vet inte heller vad det är, jag har inte hört talas om det förut. Men du, Lilly, har du fått någon frukost idag då?
– Nej, jag har inte fått någonting alls.
– Men oj då, då förstår jag att du är sugen på frukost! Kom så går vi och sätter oss.
Jag går med Lilly till hennes vanliga stol, sen går jag ut i köket.
– Hon har fått frukost på rummet! säger Dolores när jag tag lägger upp en smörgås på en assiett till Lilly.
– Jag vet, säger jag, men det är ju jättebra om hon äter en gång till.
Lilly väger 48 kg, hon är tunn som en fågel och fryser jämt, det är ju jättebra om hon skulle få i sig en extra smörgås. Jag går ut med kaffe och smörgås till henne, hämtar kaffe och smörgås till mig själv, tar med mig planeringsdagboken och pärmen med duschlistor och sätter mig bredvid henne.
– Å, nu ska det bli gott med frukost, säger jag. Kommer du, Dolores, så vi kan planera dagen?
– Har du något KNY? hörs det från korridoren. Det är tydligen någon mer som kommit upp.
– Men kan du sluta med det där, jag har inget KNY har jag ju sagt!
Marianne. Här gäller det att förekomma. Jag går emot henne i korridoren.
– Nej men god morgon, Fru Marianne! Jag tyckte precis att jag hörde er röst, och så var det ni!
– God morgon, lilla vän. Jag var just på väg för att se om det gick att få lite frukost.
– Javisst, frukosten är serverad, det är bara att sätta sig till bords. Vill ni ursäkta mig ett ögonblick, jag ska bara hämta en sak, så kommer jag.
Marianne går mot matsalen, och jag går mot hennes rum för att hämta hennes medicin. Margit griper tag i mig.
– Har du något KNY? frågar hon.
– Nej, jag har ju inte det. Jag undrar vad det är för något?
– KNY.
– KNY ja. Vad är det för något?
Men Margit vet inte vad det är. Hon vet bara att hon måste ha det. Ju fler nekande svar hon får, desto mer växer hennes oro. En stund senare, när jag har hjälpt Kristin med morgonbestyret och vi kommer ut från hennes rum arm i arm för att gå till frukostbordet, har Margit arbetat upp sig rejält. Rösten darrar, ögonen brinner när hon hugger tag i Kristins arm och bönfaller:
– KNY, KNY, har du något KNY? Kristin ryggar förskräckt tillbaka och säger irriterat:
– Släpp mig!
– Hej, finaste Margit, säger jag mjukt och lossar försiktigt hennes grepp om Kristins arm, tar hennes hand i min och Kristin under armen på andra sidan. Kom så går vi och tittar efter om det finns lite frukost! Tre små gummor, de skulle gå en gång… Kristin sjunger glatt med, och Margit håller ett hårt grepp om min hand.
När vi slagit oss ner vid frukostbordet säger Margit:
– Har du något KNY?
– Jag hör att du behöver KNY du Margit, säger jag.
– Det där säger hon hela tiden, säger Kristin.
– Ja, hon gör det, och jag vet inte alls vad det är. Vet du vad det är?
– Nej, jag har aldrig hört talas om det.
– Vet ni vad KNY är för något, fru Marianne?
– Nej, det har jag aldrig hört talas om.
– Tänk vad mycket allt möjligt det finns här i världen. Vi får fråga Samyan, kanske han vet vad det är.
– KNY, säger Margit.
Vid lunchen fattar jag plötsligt vad det är. Jag sitter bredvid Johanna och matar Maja, mittemot mig sitter Dolores och matar Connie.
– Gapa, Connie. Här är skeden, Connie. Ät nu, Connie. Du måste öppna munnen ordentligt, annars kan jag ju inte få in skeden. Gapa, Connie!
– Gapa, gapa, KNY, säger Margit.
– Haha, KNY, KNY och KNA, skrattar Niklas vid bordet bredvid.
– KNY och KNA, säger Margit.
– Hjälp, säger Johanna.
– Här, Johanna, här är skeden.
– Idag ska jag åka hem, säger Kristin.
– Vad roligt! Då blir din mamma glad!
– Ja, det blir hon! Hon brukar alltid komma och möta mig till stationen.
– Så står hon där och tar emot dig! Wow! Är det långt till tågstationen?
– Ja, det är ganska långt. Men vi brukar få skjuts med Nilsson, han har ju häst och vagn.
– Men har han något KNY då?
– Ja, tänk om Nilsson kanske har KNY? Vi får fråga honom, eller hur, Margit? Och häst och vagn har han också. Det är goda grannar det, Nilssons.
– Ja, det kan du tro! De har två flickor, vi var som ett litet gäng när vi var unga, höll alltid ihop, Vi gick i samma klass, läste för prästen samtidigt, och så brukade vi cykla till dansbanan tillsammans.
– Hängde ihop i vått och torrt!
– Ja, det är klart man gjorde, vi var ju bästa vänner.
– Gapa, Connie!
– Gapa, gapa, KNY.
Efter maten fortsätter Margit oförtrutet. Hon går i korridoren, hon kommer ut i köket, går med handen framsträckt, frågar och frågar:
– KNY. KNY och KNA. KNY. Har vi något KNY här?
Men nu vet jag ju vad det är! Så jag säger till Margit:
– KNY? Å, du tänker på Connie?
– KNY.
– Ja, Connie sitter här vid bordet, ska vi gå och säga hej till henne?
Men det funkar inte alls. Margit tänker inte på Connie. Hon tänker på KNY: det där som hon till varje pris måste ha. Har du något KNY? Jag försöker förklara:
– KNY, det är Connie det. Hon som sitter där. Du hörde någon tala om Connie, det låter precis som KNY. Co-nn-y.
Men det hjälper inte. Margit förstår inte. Hon bryr sig inte om Connie, hon vill ha KNY. Hon vet inte vad det är, hon vet bara att hon måste ha det.
Niklas ger henne ett kex, säger:
– Här, här har du ditt KNY. Men Margit blir arg, slänger kexet i väggen och går sin väg. Niklas skrattar. Mitt hjärta gråter.
På vägen hem funderar jag över det där KNYet. Vad kan det vara som Margit längtar efter? Någonting otroligt viktigt måste det vara, som får henne att gå sådär, hela dagen, från den ena till den andra, med utsträckt hand, och tigga och bönfalla. Vad kan det vara som är så viktigt för en människa? Jag är säker på att hon själv inte har en aning om vad det är, men ändå, någonting är det. Vilken är den verksamma substansen, vad kan jag ge Margit så att hon kan få uppleva frid, känslan av att här finns vad vi behöver, livet är gott, det är tryggt här och hon kan slappna av?
Då slår det mig: Kärlek. Tänk om KNY helt enkelt, på något obegripligt plan, är Kärlek? Jag bestämmer mig för att prova. Att bemöta Margit som om hon helt enkelt
kom med en fullt rimlig begäran om kärlek och medmänsklighet.
Så nästa morgon, när hon kommer emot mig i korridoren med sin utsträckta hand, provar jag.
– Har du något KNY?
Jag ler, ett stort och varmt leende.
– God morgon, Margit! Här kommer du! Vad roligt!
– KNY, har du något KNY?
– Ja, det har jag faktiskt, svarar jag. Jag har gott om KNY.
– Har du det?
– Ja, det har jag, jag har massor av KNY. Vänta ska du få se!
– Men å, vilken tur, utbrister Margit lättad, har du verkligen det!
– Ja, det har jag. Jag ska bara lägga ifrån mig väskan så tar vi och sätter oss här tillsammans.
Margit är förtjust. Jag är mycket nervös – hur ska detta gå? Tänk om jag har fel? Och vad ska kollegerna säga?
Med uppbådande av all kärlek, all mänsklig värme och omtanke jag är mäktig lägger jag armen om Margit och tar henne med mig till en skön fåtölj.
– Kom så går vi och sätter oss. Här, vet du, den här fåtöljen är jätteskön, sätt dig här får du se. Och så tar vi en mjuk kudde bakom ryggen såhär, då sitter man ännu bättre. Du ser lite frusen ut, vill du kanske ha en filt över axlarna? Jag kan hämta den där sköna filten som du fick i födelsedagspresent av Holger när han var här sist.
Jag hämtar filten och lägger den om hennes axlar, vilket ger mig tillfälle att klappa om henne ännu mer, och så börjar vi prata om Holger.
Margit skiner som en sol. Det riktigt lyser om henne av glädje och stolthet när vi pratar om Holger. Jag förser henne med ett glas vatten också, och så sätter jag på en CDskiva med Taube, som jag vet att hon tycker om. Sedan plockar jag undan från bordet medan Margit sitter kvar i fåtöljen och myser, vi sjunger med tillsammans och njuter av detta att vara vid Liv. Marianne kommer, får sin frukost och sin morgontidning.
– Jasså, är det Evert Taube till frukost idag, skrockar hon.
– Ja, här har vi Evert Taube och nybryggt kaffe.
Och KNY har vi också. Det där som vi människor allra allra mest av allt behöver. Det där som gör skillnaden mellan hopp och förtvivlan. Som kan förvandla det mest nattsvarta bristtillstånd till glädje och trygghet. KNY. Det syns inte, men det finns. Å, vad det finns!
Så är det att vara människa. Vi är inte oss själva nog, ingen av oss. Vi behöver varandra. För att orka leva är vi alla tvungna att ha modet att gå fram till en annan människa sådär, med handen framsträckt, och med vår eviga fråga:
– Har du något KNY?
Och hoppas på att människan vill hjälpa oss.