Som säkert ingen har undgått att lägga märke till har jag ljugit som en skorsten hela kvällen. Jag har påstått att det var fråga om en hastig kopp kaffe när det i själva verket var fråga om resten av Sonjas liv. Jag har påstått att jag skulle köra henne hem, när jag i själva verket inte hade en tanke på att ta henne med. Och jag har låtsats som om hennes rum inte alls var hennes rum utan ett vilket rum som helst som råkade stå tomt.
Sånt här hade jag jättesvårt för i början. Ärlighet är en av mina stora hörnstenar i livet, jag avskyr att ljuga. Dels tycker jag det är mycket obehagligt att utföra själva ljugandet, och dels känns det bara jättefel, det är mycket viktigt för mig att vara pålitlig.
I andra sammanhang finns det oftast på sikt allt att vinna på att tala sanning. Kanske blir det turbulens först, när saker avslöjas, men sedan, när folk hunnit smälta och ta in att det är som det är, då ger det möjlighet att anpassa sig, göra informerade val utifrån verkligheten sådan som den faktiskt är. Att ljuga är att frånta andra människor denna möjlighet. Det är oschysst.
Men på en demensavdelning är det annorlunda. Där finns det oftast ingenting att vinna på att konfrontera människor med oefterfrågade sanningar. Den första turbulensen blir precis densamma som (eller värre än) i andra sammanhang, men till skillnad från andra människor kan en person med obefintligt närminne inte använda sådana oönskade sanningar till något. Hon kan inte minnas dem tillräckligt länge för att hinna ta in dem, bearbeta dem, integrera dem och så småningom finna frid med dem.
Hon får höra en oönskad sanning (t.ex. att hennes man är död, eller att detta inte är någon restaurang utan ett sjukhem där hon ska bo tills hon dör). Detta ger henne naturligtvis stark ångest. Längre än så kommer hon inte – en liten stund senare har hon glömt. Kvar finns bara den starka känslan av ångest och obehag, fast nu utan begriplig orsak. Så nu är det naturligtvis ännu viktigare att hon omedelbart får komma hem, eller genast får tag på sin man…
I allmänhet är det inte konstruktivt att konfrontera en sådan person med ”Sanningen”. Hon har helt enkelt ingen glädje av ”Sanningen”. Hon kan inte ha den till något meningsfullt.
Så, vad ska man göra?
När man har att göra med en person med demens uppstår en väldigt speciell situation: Det är som tre olika verkligheter som ska jämkas samman till en, och hur situationen ska avlöpa hänger på min förmåga att smälta samman dessa tre verkligheter till en fungerande helhet.
Först har vi min verklighet. I den verkligheten är det jag som är frisk och stark och Sonja som är sjuk och i behov av hjälp, platsen är en demensavdelning, det finns ett datum och ett klockslag, det finns en att-göra-lista och Sonja ska bo här resten av livet.
Sedan har vi hennes verklighet. Den är precis lika verklig för henne som min verklighet är för mig, men den ser helt annorlunda ut. I Sonjas verklighet är hon och jag jämnåriga och jämnstarka, om det är någon som är sjuk och i behov av hjälp så är det åtminstone inte hon, platsen är en restaurang (om än med vissa tilläggstjänster), tidpunkten är något obestämd men gissningsvis är det 40- eller 50-tal, och på att-göra-listan står en enda punkt: att komma sig hem till Kent.
Och så är det en tredje verklighet: Sonjas och min relation, vårt gemensamma Här och Nu. Det är min arbetsuppgift att skapa Sonjas Här och Nu så att hon lider så lite som möjligt av sin sjukdom, att tillvaron blir god istället för ond. Jag har uppgiften att verka för att hennes liv fylls med goda stunder, trevliga känslor, energi som det är skönt att vistas i. Hennes sjukdom gör att hon är tvungen att leva sitt liv här, och min uppgift är att se till att den här platsen är en bra plats att leva sitt liv på.
Den här tredje verkligheten handlar inte så mycket om vad som är sant, i någon objektiv mening. Det är nämligen inte möjligt att skapa något gott möte kring ”det som är sant”, eftersom ”det som är sant” i Sonjas verklighet är något helt annat än i min. Att försöka mötas kring fakta skapar därför bara konflikt och negativ energi.
Istället handlar den här tredje verkligheten om det som är sant på ett djupare plan, det som är riktigt viktigt här i livet: respekt, integritet, bekräftelse, förståelse, samförstånd. Upplevelsen av att livet är gott, relationen är god, saker fungerar, allt är som det ska.
För att vi ska få uppleva det här är det jag som måste gå bortom min verklighet. Sonja äger inte längre förmågan att gå bortom sin, men jag har förmågan att gå på besök i hennes verklighet. Det är något annat än att ljuga. Det är att använda sin kärlek, fantasi och kreativitet till att åstadkomma ett gott möte där det är möjligt, istället för att hålla fast vid att försöka skapa det där det inte är möjligt.
Den här tredje verkligheten, den är som ett slag skådespel, där jag är en av skådespelarna. En skådespelare har i uppgift att uttala repliker, för att publiken ska få uppleva något utöver den vanliga vardagsverkligheten. Om en skådespelare på en teaterscen säger till sin motspelare att han älskar henne, då kallar vi inte det för en lögn, utan för en replik. Repliken är skådespelarens arbetsverktyg. Utan repliker vore skådespelet inte möjligt. Och då skulle världen bli ett tristare ställe. Publiken skulle inte bli ett dugg gladare eller på något sätt rikare om skådepelaren istället ”sa som det var”. Inte blir verkligheten verkligare av att Hamlet höjer sin dödskalle och säger till hjältinnan:
– Det här är bara en fejkad dödskalle av plast, jag tycker egentligen inte om den här pjäsen, du är irriterande (och dessutom överviktig), och själv är jag trött och hungrig och väntar bara på att arbetsdagen ska ta slut.
Så när jag säger att jag ska köra Sonja hem ser jag det inte som en lögn utan som en replik. Jag spelar en roll i Sonjas verklighet, rollen av en människa som bryr sig. Den här rollen är å ena sidan sann (jag är en människa som bryr mig), men för att Sonja ska kunna uppfatta sanningshalten måste den anpassas till hennes verklighet.
Repliken (”jag kör dig hem sedan”) är ett sätt att tala om sanningen (” jag bryr mig om dig och är beredd att engagera mig i att du ska få det bra”) för Sonja, men på ett sätt som gör att budskapet kan gå fram till Sonja, i den verklighet hon lever i (”det är inget fel på mitt minne och snart är det dags att åka hem”).
Den här tredje verkligheten, den är ett slags konstverk. Och ett konstverk kan också äga sin sanning. Ett slags konstnärlig sanning. En sanning som är sann inte därför att den överensstämmer med några yttre fakta, utan som är sann på ett djupare plan. En tavla, ett musikstycke, en roman som talar till oss – dess värde ligger inte i huruvida det är ”sant” i jämförelse med några objektiva yttre fakta, den är ”sann” därför att den talar till vårt hjärta. Kanske, eller kanske inte, har den sitt ursprung i en yttre verklighet, men det är inte därför vi upplever den som ”sann”, det är för att den rör vid något ogripbart djupt inom oss själva. Ett konstverk är som ett slags kommunikation mellan två hjärtan, på ett språk som går bortom objektiva fakta.
Så är det med den tredje verkligheten. Den är ett konstverk. Den är inte ”sann” därför att den exakt avspeglar några yttre fakta. Den är ”sann” i den mån den bygger en bro mellan två hjärtan.
Ett konstverk är inte något som bara är, det är något man skapar. Något man lägger sin själ i, sin fantasi, sin uppfinningsrikedom. I den mån man lyckas i sitt konstnärliga uppsåt får man på det sättet till stånd ett genuint möte med en annan människosjäl. Där någonstans ligger, som jag ser det, själva Livets Mening.
Att skapa den här tredje verkligheten handlar om fingertoppskänsla. Om man ska ”ljuga” eller inte beror helt och hållet på situationen.
Oftast funkar det helt fint med den ”objektiva sanningen”. Om den inte står i uppenbar konflikt till möjligheten att mötas så är det helt klart mest praktiskt att hålla sig till den. Då slipper man obehaget att ”ljuga”, man slipper risken att olika personer säger olika saker, och man slipper halka runt på den tunna is av följdfrågor och följdlögner som lätt uppstår när man ska upprätthålla en verklighetsbild som inte överensstämmer med den yttre verkligheten.
Men det finns situationer där ”sanningen” så totalt frontalkrockar med den boendes ”sanning” att det blir dumt och omänskligt att hålla upp och vifta med den. Då är det bättre att säga något annat, något som fungerar. Fungerar som konstverk. Fungerar för att skapa Möte, skapa ett gott Här och Nu.
Som till exempel det här att jag ska köra dig hem sedan.
Det här är ingen enkel konstart. Det är ganska olika hur mycket korttidsminne var och en har kvar. En del kan komma ihåg sådant ganska länge, och i så fall blir det naturligtvis ett väldigt svek sedan när det visar sig att det var bara snack. För andra är det glömt inom en minut, och då kan man använda sådana ”löften” till att skapa lugn och förtroende i stunden. Och det funkar inte med vilka historier som helst, de måste vara anpassade till den andra människans verklighet. Att lyssna in är alltså grunden för alltihop.
Så numera är den här sortens ”ljugande” inte längre svårt för mig. Det är ingen enkel uppgift, men numera känns det helt rätt att göra så. Jämfört med alternativet så är det det absolut mest kärleksfulla jag kunnat komma på i mötet med en människa som inte längre kan komma ihåg att hennes korttidsminne är max 30 sekunder långt.