Det vanliga, när man tvingas delta i sådana här samtal, är dock inte att det finns en färdig lösning och att det bara gäller att ta sig igenom stunden. Det vanliga är att sådana människor har makten över ens möjlighet att försörja sig.
Jag är född och uppväxt i medelklassen, och hade föreställningen att vi i Sverige har ett skyddsnät som fungerar. Jag hade också föreställningen att jag själv alltid skulle komma att klara mig, jag är ju villig att hugga i när det behövs. Jag trodde det fanns ett övergripande samhällsekonomiskt tänk som innefattade alla människor i samhället. Jag hade ingen aning om den ekonomiska verklighet som väntar en undersköterska eller en ensamstående förälder.
Medellönen 2013 för ett vårdbiträde ligger på runt 18 000 kr, för en undersköterska är den ca 20 000 . Det är alltså medellönen. Det finns de som tjänar under 15 000. För heltid. Någon lagstadgad minimilön finns inte.
I privatiseringarnas tidevarv har det också blivit allt vanligare med ofrivillig deltid. ”Här finns inga heltider” säger man bara.
När jag började som vårdbiträde 2006 hade jag en månadslön för heltid på 17 500. Det var ganska högt då, och berodde på att när jag blev anställd i kommunen var det som personlig assistent, hos en brukare som fattat personligt tycke för just mig. Det beror antagligen också på att jag har ett svenskt namn och svenska som modersmål, och att jag inte har några problem med att löneförhandla.
Jag jobbade 70%. Mer än så bedömde jag inte att jag skulle klara av, jag skulle ju räcka till som mamma också, jag hade precis gått i väggen, och saker hade inte blivit lättare sedan dess. Jag hade alltså en månadslön före skatt på 12 250 kr.
När jag skilde mig och behövde börja leta bostad för mig och barnen upptäckte jag att hyresvärdarna till alla de hyresrätter jag kunde få via bostadskön krävde årsinkomster på minst tre gånger hyran. Förr gällde detta endast privata värdar, men numera gäller det även allmännyttan. I tidningen Hem&Hyra läser jag hur Svenska bostäder bara har mitt eget bästa för ögonen:
– Det är med hänsyn till hyresgästen som vi har satt de här reglerna. Det är för att man ska ha en rimlig möjlighet att klara sin ekonomi och inte ta sig vatten över huvudet.
Det är naturligtvis mycket omtänksamt, vatten över huvudet vill man ju inte ha. Frågan är ju bara vad som är alternativet. Har de här människorna provat själva? Att få till ett långsiktigt fungerande vardagsliv för en vuxen och tre barn i en etta på 20 m2 med två timmars resväg till arbetet (vilket var vad min inkomst precis skulle ha räckt till), är inte det lite grann vatten över huvudet?
Jag känner kanske inte att just Svenska Bostäder behöver göra det här valet för min räkning. Vi klarar oss fint i vår trea. Det blir mycket linser och begagnade kläder, och några semesterresor är såklart inte att tänka på, men vi är ändå glada för vår trea. Får man föreslå att Svenska Bostäder istället nöjer sig med att hyran blir betald, och överlåter åt mig att bekymra mig om vad jag ska dra in på?
De lägenheter där barnen och jag hade fått plats var alltså inte aktuella.
Att ta ett lån och köpa bostadsrätt var inte heller aktuellt. Jag gjorde det på 90-talet, den lägenheten sjönk från 500 000 till 225 000 på ett år, och sedan krävde banken att jag skulle sälja. När jag skilde mig hade jag precis lyckats betala klart restskulden, och det sista jag ville var att dra på mig en ny. Med min lön fanns det ju heller inte något utrymme för något miljonlån.
Jag vet inte hur det skulle ha gått i slutändan, nu blev jag istället tilldömd rätten att bo kvar, trots hyresvärdens protester.
Efter ett tag blev det bestämt att lägenheten skulle ombildas till bostadsrätt. Jag ville absolut inte det, röstade emot det så länge det gick – var ska undersköterskorna och städarna bo sedan när det inte längre finns några hyresrätter? Men ombildningen röstades igenom, det talades om stora klipp och lönsamma affärer. Det sades också att ingen behövde oroa sig, det var föreningen som skulle ta lånet så alla som ville kunde vara med.
Till slut bestämde jag mig för att köpa loss och sedan sälja. Det är emot allt jag står för, men nu var det ju redan bestämt att det skulle genomföras, och samhället blir ju inte bättre av att just jag avstår så att någon annan kan göra klippet istället.
Så satt jag där på banken med alla mina papper. Lönebesked, bostadsbidrag, barnbidrag, underhållsbidrag, hyresavi, två vänner som borgensmän, inga betalningsanmärkningar någonsin. Banktjänstemannen bläddrade med rynkad panna. Till slut sa hon:
– Jag ser att du är en riktig överlevare. Det är obegripligt att du har fått till det här. Men vet du, jag kan faktiskt inte bevilja dig något lån med de här siffrorna.
– Men de sa att alla skulle få lån.
– Jag beklagar, det går inte.
– Men jag har ju inte tänkt bo kvar där, det är bara för en begränsad tid.
– Jag är ledsen.
Jag förstår inte riktigt var det är tänkt att sådana som jag ska bo. I moderatstyrda Vaxholm, där man sålt ut sitt allmännyttiga bostadsbolag och sedan omvandlat nästan alla sina hyresrätter till bostadsrätter, där har man fått svåra problem med att rekrytera vårdpersonal, för det finns inte längre någonstans där de kan bo . Så inte ens de med riktigt tjocka plånböcker vinner på att helt avskaffa möjligheterna för fattigt folk.
Fast, sett från Vaxholmsbornas perspektiv så löser det sig nog ändå: I takt med att arbetslösheten ökar och anställningsvillkoren försämras överallt så blir det nog allt fler undersköterskor och barnskötare som är villiga att pendla från andra kommuner (om nu inte alla kommuner gör som Vaxholm förstås).
Sett från mitt och mina arbetskamraters perspektiv är ju detta emellertid inte någon lösning. Tid är inte en resurs vi har mer gott om än pengar. Att varje dag lägga till två tre timmars obetald restid i schemat – snacka om att ta sig vatten över huvudet!
När den här berättelsen närmar sig sitt slut hade jag träffat en rik man som ville dela sitt liv och sin ekonomi med mig. Rena askungesagan.
Först träffade jag en rik man som gärna ville dela säng och liv men inte ekonomi med mig. Han, precis som jag, arbetade med engagemang och kreativitet för att upprätthålla ruljangsen och lösa de problem som uppstod i de sammanhang han ingick i. Fast han gjorde det i en annan del av samhället än jag, och fick därför ungefär fem gånger min lön för sina bemödanden.
Det blev ohållbart. Båda älskade friluftsliv, han varm och torr i sitt dyra vattentäta regnställ från Intersport, jag huttrande i mitt ”vattenavvisande” regnställ från ÖB. När det var dags för semester fanns tre alternativ: att göra något som också jag hade råd med (t.ex. cykla ner till stranden och ta en glass), att semestra var för sig (inte för att det var vad någon av oss önskade utan för att vi inte delade ekonomi), eller att han (i motsats till mig) var generös och betalade. På kvällarna kunde vi krypa upp i sängen med varsin tidning, jag med gratistidningen Buffé och deras serie ”billiga veckan” (de flesta recepten är med mina mått mätt rena lyxmaten, men ibland hittar jag något användbart), han med ”Vi aktiesparare”.
Jag försökte fråga honom hur han tänkte. Bekymrar det dig inte alls att den människa du säger dig älska sitter vid samma eld som du och huttrar i ett billigt regnställ medan du själv är torr och varm? En semester, är inte det i första hand en upplevelse tillsammans? När vi blir gamla, ska vi då med ett leende minnas hur härligt det var med alla dina aktier?
En dag hittar jag Orvokki gråtande i köket på jobbet. När hon hulkat klart berättar hon att hon precis kollat upp hur mycket hon ska få i pension, nu när hon ska gå i pension om två år. Efter ett helt yrkesliv i vården kommer hon att få ut ungefär motsvarande garantipensionen på ca 8000 kronor före skatt. Det är det belopp staten garanterar, det belopp man får om man haft ”låg eller ingen inkomst”.
– Fan, Mia, om jag hade fattat det, snyftar hon, jag borde ha krävt att vi delade lika. Alla de där åren när jag var hemma och tog hand om barnen och han jobbade. Det var ju vårt gemensamma liv! Men det var han som tjänade pengarna, han som köpte huset, och han som fick pensionspoängen. Om jag bara hade fattat! Nu vet jag inte hur jag ska klara mig när jag går i pension. Jag har inte råd att bo kvar i min tvåa. Medan han sitter där med en stor villa.
Jag berättar den här historien för den rika mannen jag älskar, han som säger att han älskar mig och som vill dela sitt liv med mig. Jag är bara 45, för mig är det ännu inte för sent att, som Orvokki säger, kräva att vi delar lika. Han glider undan. Jag glider efter:
– Men hur tänker du då? Tycker du att det här känns helt OK?
Det verkar han ju inte tycka, han vrider sig som en mask. Så obehagligt är det emellertid inte att det skulle föranleda någon åtgärd. Visst är det tråkigt att vårdlönerna är så låga, och visst är ni värda mer, men nu finns det ju inga pengar, och närande och tärande sektor…
– Men på det personliga planet då? Vill du verkligen utöva din egen vardag så att den av oss som ritar bilar kan resa på utlandssemester och spara på hög, medan den av oss som tar hand om din gamla mamma inte har råd att gå till tandläkaren?
Han tycker inte att man kan säga det på det sättet. I längden visar det sig att han helst inte vill säga det över huvudtaget. Och situationen blir för mig allt mer ohållbar. För mig innefattar kärlek också en praktisk aspekt, annars kan man inte kalla det för kärlek. Det är inte kärlek att sitta vid samma eld och inte gripas av att den älskade fryser. En sak är att frysa tillsammans, så kan det vara, men det här, det kan jag inte kalla för kärlek.
Så jag bryter upp. Med stor sorg – jag älskade honom och ville ge honom mitt liv. Men inte såhär.
Efter ett tag träffade jag så en annan rik man, också han med en inkomst nästan fem gånger min. Med honom delar jag idag säng, liv och ekonomi. Idag kan ingen längre tvinga mig att delta i sådana där rehabiliteringsmöten. Om tiden inte räcker till har vi möjlighet att gå på restaurang. Min dotter har kunnat börja spela fotboll, som hon drömt om sedan hon var liten. Inga fler sömnlösa nätter för hyran. Och eftersom vi inte lider någon brist på tillgångar så är det ingen som behöver frysa vid vår eld. Här finns det resurser!
När han skulle ordna med papperen för detta hade hans pensionsrådgivare blivit alldeles förskräckt:
– Va? Det vill jag bestämt avråda dig ifrån! Det skulle jag aldrig ha gjort. Hon har klarat sig hittills, varför skulle du göra såhär?
Ja, varför skulle man göra så? Varför skulle man bry sig om någon annan än sig själv? Varför skulle man ge något som man inte är tvungen att ge, till ett vårdbiträde eller en städare, eller till en dement gamling som ändå inte kommer ihåg det och som i alla fall ska dö snart?