Nästa morgon när jag kommer sitter Ingegerd igen ensam vid frukostbordet och ropar:
– Hjälp mig! Snälla, hjälp mig någon!
– God morgon, Ingegerd! Hur är det med dig?
– Snälla hjälp mig, jag har bajsat på mig, snyftar Ingegerd.
– Ojdå! Men du, Ingegerd, det är sånt som kan hända, jag ska hjälpa dig. Jag ska bara ställa ifrån mig väskan och säga till de andra så de vet var jag är, så kommer jag och hjälper dig.
Jag går ut i personalrummet. Där sitter Dolores och två personer till som jag inte träffat tidigare. Jag ställer ner väskan och avbryter Dolores mitt i en berättelse om hennes utlandssemester:
– Hej, säger jag till de nya kollegerna, jag heter Mia. Vi skakar hand:
– Shirin.
– Niklas.
– Sätt dig, säger Dolores.
– Ingegerd har bajsat på sig.
– Äsch, det säger hon bara, fnyser Dolores, hon ska inte tro att hon kan skrika sig till uppmärksamhet hela tiden.
– Men hon gråter, hon är alldeles förtvivlad. Jag går och hjälper henne bara, så kommer jag.
– Det kan vänta. Vi ska inte gå till henne så fort hon ropar. Sätt dig.
– Men hon har bajsat, och hon gråter.
– Sätt dig, säger Dolores myndigt.
– Nej, nu går jag och hjälper Ingegerd.
Det gör jag. Ingegerd gråter.
– Det är så fruktansvärt pinsamt, det här har aldrig hänt förr, gråter hon. Jag vet inte hur det kunde gå såhär.
– Det är lugnt, Ingegerd, nu går vi och fixar det här. Här har du rollatorn, kommer du upp själv? Kom så går vi till ditt rum.
Ingegerd reser sig snyftande, vi går iväg genom korridoren till hennes rum. I personalrummet är det knäpptyst. Jag hjälper Ingegerd av med morgonrock, nattlinne och den bajsiga blöjan, tvättar rent, hittar fram en ny blöja och rena kläder.
– Jag är så tacksam att du kom, snyftar Ingegerd gång på gång, det här har aldrig hänt förr.
– Det är ingen fara, vi fixar det här. Här finns allt som behövs.
– Tack snälla du, så hemskt för dig att du ska behöva göra det här…
– Det är inga problem, faktiskt, det är ju mitt jobb, vet du. Bajsexpert, det är jag det!
Hon skrattar. Tårarna rinner. Hon är märkbart berörd. Det är jag också.
– Sådär, det gick ju som en dans! Ska vi inte passa på och göra klart resten också, när vi nu en gång håller på. Här är en tvättlapp, jag tänkte du kunde tvätta ansiktet, och här är tandborsten…
Snart är vi klara. Ingegerd är ren och fin och prydligt klädd, sängen är bäddad, badrummet rent och snyggt, och Ingegerd är så tacksam så hon vet inte till sig, så tacksam är hon.
– Kan jag inte få ge dig något?
– Vet du Ingegerd. Jag är så glad att jag fått lära känna dig, att jag får vara här med dig. Du ger mig redan så mycket bara genom att vara du.
Vi håller om varandra under tystnad medan hon gråter färdigt. När vi är klara vill hon lägga sig och vila en stund. Så jag hjälper henne att lägga sig på sängen och breder över henne en filt.
Med den fulla soppåsen i handen kommer jag ut i korridoren på darrande ben. Tredje dagen på önskejobbet och jag har redan bränt mina skepp? Men vad skulle jag ha gjort då? Jag vill inte göra mig omöjlig bland kollegerna, jag vill så fruktansvärt gärna bli accepterad i personalgruppen, men jag kan bara inte anpassa mig till de regler som gäller här.
Det är inte första gången i mitt liv som jag misslyckats med att anpassa mig till gruppnormer. Smärtsamma minnesbilder passerar revy: Jag minns en gång när jag var åtta nio år nånting, och han jag var kär i ledde en mobbningskampanj mot en flicka som jag inte ens tyckte om. Den där dagen hade gänget låst in henne på utedass. Och jag var så kär så kär, och jag ville så innerligt gärna höra till och bli accepterad, och jag tyckte ju inte ens om den där flickan. Men jag kunde inte. Jag gick och släppte ut henne. Sedan gick jag ensam ut i skogen och skämdes.
Jag minns en annan gång, i vuxen ålder. Det var en förening som betydde oerhört mycket för mig. Där fanns en person som fungerade som ett slags informell ledare, som alla liksom hukade för. Alla utom jag – jag är inte så mycket för att huka för informella ledare, i min värld är vi människor jämlika. Så den här personen retade sig på mig såklart, och hittade snart ett ämne till konflikt. I den processen var det ingen i föreningen som vågade ta parti för mig, trots att flera personer mellan fyra ögon uttalade sitt stöd. Det slutade med utfrysning. Jag lämnade gruppen.
Och det som skrämmer mig allra mest med de här erfarenheterna, det är hur maktlös man är inför sådana processer. Jag känner igen alla symtomen, jag har sett alltsammans förut, och ändå finns det ingenting jag kan göra för att stoppa det. Inför andra människor är vi alla maktlösa.
På darrande ben går jag mot sköljen för att lämna soppåsen. Helt tom inombords. Vet inte vad jag ska säga eller göra.
Just då kommer Solange, chefen, förbi. Ser.
– Mia, vad är det? Har det hänt nåt? Jag får inte fram ett ord, gråten bara väller fram. Då lägger Solange armen om mina axlar och tar mig med ner till sitt kontor. Knackar på hos Mikael, vicechefen, på vägen, ber honom följa med.
Vi sätter oss i hennes rum, och hon frågar vad som hänt.
Jag vet naturligtvis att jag inte kommer att bli mer populär bland arbetskamraterna om jag berättar, men jag hinner inte göra några strategiska överväganden, hinner inte tänka efter om det är smart eller inte, skvaller eller inte, jag berättar bara. För Ingegerds skull. För kärleks skull.
Solange blir flyförbannad. Hon far upp ur stolen, marscherar raka vägen upp till avdelningen och skäller ut kollegerna efter noter.
Någon sade efteråt att det var väl jävligt dumt gjort av henne. Att hon försatte mig i en omöjlig situation. Det bryr jag mig inte om. Jag håller med om att det kanske inte var det mest diplomatiska eller genomtänkta sättet att hantera ett personalproblem, men jag älskar henne för att hon gjorde så. Jag vet inte exakt vad hon sade, men jag fick höra efteråt att det varit ord och inga visor.
Själv satt jag kvar nere på kontoret tillsammans med Mikael och kämpade med att lugna ner mig. Han berättade att det varit sådana här problem länge i den här personalgruppen, den ena efter den andra hade varit där och slutat. Att jag inte skulle ta det personligt, att jag hade gjort alldeles rätt, att det var modigt gjort. Ja, det var modigt. Men jag är inte modig. Jag vill ju bara få höra till.
Efter en stund kom Solange tillbaka, röd om kinderna.
– Nu gör vi såhär idag, Mikael, att du går med upp och jobbar på 2A tillsammans med Mia, och så får Dolores vara på 1B, där är de en man kort, Soheila är sjuk.
Resten av förmiddagen förflyter som i en dimma. Jag går med Mikael i arbetsdagen, han får göra det mesta, jag är bara med så gott jag kan. Småningom lugnar det ner sig inom mig, Mikaels varma vänlighet, hans lugn, hans stora omtanke om de boende, gör att det så småningom lägger sig inom mig. Kanske är det ändå inte kört. Kanske finns det ändå en möjlighet för mig att vara kvar här. Jag säger det till Mikael.
– Det är klart att du ska vara kvar här, säger han med eftertryck. Det är precis sådana som dig som vi ska ha här.
Senare på dagen är jag inne på ett rum och tvättar golvet, när Shirin kommer in och stänger dörren bakom sig.
– Nu vill jag veta exakt vad du har sagt till Solange, säger hon. Du har precis börjat här och det första du gör är att springa till chefen med skvaller!
– Det var inte min avsikt att springa med något skvaller. Jag var chockad över det som hänt och hade precis kommit ut från Ingegerds rum när Solange råkade komma förbi.
– Och vad sa du till henne? Hon kom in här och skrek så att väggarna bågnade!
– Jag sa precis som det var, jag hade inte tid att tänka ut något annat. Jag berättade att Ingegerd hade bajsat, att jag gick för att hjälpa henne och att jag blev tillsagd att inte göra det. Jag berättade också att Ingegerd grät för att hon tyckte det var så pinsamt och hur glad hon var för att jag kom. Jag är jätteledsen om det blev problem för någon annan, det var verkligen inte min avsikt.
Shirin blir alldeles tyst. Jag vill bara sjunka genom golvet. Åååå vad jag inte vill vara med om det här!!! Till slut säger hon:
– Du kanske har rätt. Det kanske har gått för långt. Det har varit så mycket konflikter i den här personalgruppen så jag känner att jag orkar inte mer. Jag har beslutat att jag inte längre ska säga något. Men… jag kanske borde ha sagt nåt.
– Jag vet inte. Ibland hjälper det ju inte att säga något. Jag vet inte vad man borde göra. Jag vill så väldigt gärna jobba här, men det är helt enkelt inte tänkbart för mig att behandla en människa sådär.
– Det var bra att du gjorde sådär som du gjorde. Jag var feg. Jag borde ha sagt nåt.
Då börjar jag gråta. Shirin kommer fram till mig och ger mig en kram. Jag berättar om förra gången jag blev utfryst, om hur gärna jag vill ha det här jobbet, hur rädd jag är för att inte lyckas anpassa mig.
– Jag är glad att du är här, säger Shirin.
Nästa dag, när jag står och viker tvätt, kommer Dolores fram till mig.
– Du, jag vill prata med dig, säger hon.
Nu har jag hunnit samla mig och är inte längre så chockad, ändå är det som en iskyla som drar genom hela kroppen.
– Ja, säger jag, det är bra. Ska vi gå och sätta oss.
– Du förstår inte, inleder Dolores när vi satt oss i soffan i personalrummet. Du är inte som vi. Det är jättejobbigt att jobba här. Vänta bara tills det gått ett tag så kommer du också att se hur jobbigt det är. Vi är trötta. Det kommer du också att bli. Du kommer att bli som vi.
Hela min varelse gör uppror mot detta påstående. Bli som hon?! Å Gud, om det finns något i världen som jag vill tigga om på mina bara knän så är det att få slippa bli som hon!!!! Trött, likgiltig, oengagerad, bitter. Att förlora förmågan att känna värme och kärlek. Förlora min nyfikenhet, min lust, min glädje. Förlora förmågan att se tillvarons skönhet, se det goda i människorna jag möter, se det komiska i mig själv och andra och i saker som sker, se möjligheterna.
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag öppnar munnen, och det som kommer ur den kommer som ur en annan källa – det är som att min mun själv vet vad den ska säga.
– Ja, det vet jag ju ingenting om, hör jag mig själv säga. Det är möjligt att jag kommer att bli som du. Men just nu är jag inte det. Just nu är jag istället sådan här. Och den stora frågan just nu är hur du och jag ska kunna samarbeta så bra som möjligt.