Att lära känna de boende är ett äventyr. Rena detektivromanen. Gå på upptäcktsfärd i andra människors liv och verklighet. Lyssna, lägga ihop, förstå. Följa, leda. Misslyckas, prova igen, hitta fram, jubla.
När man ska lära känna en människa gäller det att ta det varsamt. Stövlar man bara på så missar man chanserna.
Trå varsomt, trå lett på andres parkett,
ellers kommer du ikke inn en annen gang.
– God morgon, Johanna!
– God morgon.
– Har du sovit gott?
– Ja.
– Här kommer jag med frukost!
– Ja.
– Idag tänkte jag hjälpa dig i duschen, sedan när du har ätit klart.
– Nej.
– Nej?
– Nej.
– Men det är en vecka sedan sist, tror du inte det kunde vara ganska skönt att få tvätta håret och så?
– Nej.
– OK. Då tar vi det en annan dag då.
– Ja.
– God morgon, Johanna!
– God morgon.
– Hur har du det idag?
– Bra.
– Det var gott att höra. Här kommer jag med lite frukost till dig.
– Ja.
– Jag tänkte det kunde vara gott med frukost, före duschen sedan.
Inget svar.
Jag låter henne äta i lugn och ro, och sedan går jag in igen, med stövlar och duschförkläde.
– Sådär! Nu tänkte jag hjälpa dig i duschen.
– Nej.
– En varm och skön dusch.
– Nej.
– Vi brukar ju skriva upp när vi hjälper någon i duschen så att det inte ska gå för länge mellan gångerna, och nu såg jag att det är nästan två veckor sedan sist.
– Jag vill inte.
– Du tycker inte alls om att duscha.
– Nej.
– Hm. Men tror du inte det skulle vara skönt att tvätta håret?
– Nej.
Jag funderar. Johanna är ju nästan inte alls fysiskt aktiv, hon brukar inte svettas. Vi tvättar ansikte, armhålor och underliv varje dag, och hon har inga hudproblem. En del boende har ganska fett hår men Johannas är torrt och ganska grovt, det ser snyggt och propert ut.
– OK, säger jag. Ska vi göra så istället då att vi tvättar av med en tvättlapp lite extra, så hoppar vi över duschen?
– Ja.
Så vi gör så istället. Det går fint, Johanna lyfter på armarna och hjälper till så att jag kan komma åt och en stund senare är vi klara.
På duschlistan skriver jag ”se SOL” (dokumentationspärmen) och så dokumenterar jag att Johanna inte tycker om att duscha, och hur vi har gjort istället.
Nästa vecka blir det tal om Johannas duschande i personalrummet.
– Jag såg att du inte lyckades duscha Johanna?, säger Niklas.
– Nejdå, så var det inte, utan vi kom överens om att göra det med tvättlapp istället.
– Alla ska duschas en gång i veckan.
– Men Johanna tycker inte om att duscha, och det funkade bra såhär istället.
– Ja, Johanna är jättesvår att duscha, inflikar Emelie, hon skriker och bits och spottar och sparkar. Man måste vara två, en som håller fast henne och en som tvättar.
– Hon har ju rätt att säga nej!
– Men herregud, hon är ju dement.
– Men måste hon verkligen duscha varje vecka då?
– Det är klart att hon måste duscha!
– Men om hon inte vill? Hon tycker verkligen inte om att duscha, det funkade jättebra med tvättlapp. Håret kan ju frissan tvätta när hon är här, Johannas hår behöver inte tvättas oftare än så.
– Det är klart att hon måste duscha!
Tvångsduschning. Här talar vi vitt och brett om integritet och självbestämmande, valfrihet och individanpassad vård, men praktiken är tvångsduschning. Först och främst därför att det är möjligt – om Johanna vore en stor stark karl skulle man helt säkert diskutera andra lösningar. Nu är hon istället en liten spinkig gumma som det rent tekniskt är fullt möjligt att tvångsduscha. Sen kan hon skrika, sparka och bitas bäst hon orkar.
Det gör så ont i mig att det ska vara såhär! Jag känner mig maktlös, och förtvivlad. Men nu är det såhär. Så, vad har jag för alternativ? Om jag över huvud taget ska jobba kvar här så kan jag inte gå ännu mer i klinch med kollegerna än jag redan gjort. Vad finns det mer för alternativ? Jag kan duscha henne själv. Det är ju åtminstone bättre för henne om det görs med något slags respekt.
Så jag funderar igenom ordentligt hur jag ska göra för att det ska bli så bra för henne som möjligt, och så provar jag.
Först går jag in med en rejäl frukost. Säger inget om duschen ännu – jag tror inte att det blir bättre för henne att få veta i förväg. När hon ätit klart går jag in till henne igen, med stövlar och duschförkläde i beredskap.
– Halloj halloj, här kommer jag igen! Smakade frukosten bra?
– Ja.
– Så fint! Nu tänkte jag hjälpa dig i duschen.
– Nej.
– Jag vet att du verkligen inte tycker om att duscha, så jag har funderat lite på hur vi ska göra så att det blir så bra som möjligt för dig. Är det något särskilt du tycker är jobbigt med duschen?
– Ja.
– Vaddå?
– Allt.
– Ja. Är det något vi kan göra annorlunda så att det blir bättre för dig?
– Nej.
– OK. Jag vet att du inte vill, men nu är det bestämt att vi måste göra det.
Jag går ut i badrummet och gör i ordning: lägger en handduk på elementet för värmning. Tar fram en extra handduk. Lägger fram rena kläder och blöja..Ställer i ordning tvål, schampo, fuktighetskräm, tvättlappar.
– Sådär, nu har jag gjort i ordning, säger jag sedan, medan jag tar henne mjukt om axlarna. Jag har lagt en handduk på värmning, jag tänkte det kunde vara skönt för dig. Och så ska vi ta det lugnt och försiktigt.
Johanna suckar, men följer faktiskt med mig ut i badrummet. Hon tillåter mig att hjälpa henne av med nattlinne och blöja. Jag lägger den varma handduken om hennes axlar, och så tar jag mig god tid att vänta på varmvattnet i duschen, det brukar ta en stund innan det blir varmt.
– Sådär, nu är vattnet varmt. Jag tänkte göra såhär att jag provar lite här på foten först, så du får känna att det är lagom temperatur. Då kommer vattnet här. Vad säger du, är det lagom temperatur?
– Kallt.
– Är det kallt? Då tar vi lite varmare. Jag höjer temperaturen lite.
– Bättre?
– Kallt.
Jag höjer igen. Och ännu en gång. Tills Johanna säger:
– Bra.
– OK. Vill du hålla i duschen själv?
– Nej.
– OK. Då gör jag det. Nu tar jag av handduken så den inte blir våt, och så börjar jag nerifrån så att du slipper frysa.
Jag tvättar fötter, ben och underliv medan jag hela tiden talar om vad jag gör, frågar om det går bra, talar om hur gott tvålen doftar, vilka bra tvättlappar det är… Johanna säger inget, men hon protesterar inte heller.
Sedan kommer vi till överkroppen.
– Nu tänkte jag göra såhär att jag tvättar överkroppen först och så tar vi håret allra sist, så att du slipper sitta här med vatten i ansiktet.
– Ja.
Långsamt höjer jag duschmunstycket så att det varma vattnet sköljer över rygg och axlar.
– Känns det skönt?
– Nej.
– OK. Då ska jag göra mitt bästa för att bli färdig så snabbt som möjligt. Vill du hålla duschen medan jag gör i ordning tvättlappen?
– Nej.
Jag tvättar rygg, armar, armhålor, bröst och mage, sköljer efterhand så att hon inte ska hinna bli kall, fortsätter att tala om vad jag gör.
– Nu är det bara håret kvar. Då tänkte jag göra såhär att om du tittar ner och blundar så kommer jag med vattnet. Är du beredd?
– Ja.
Johanna blundar, jag tvättar håret så raskt jag kan, sköljer.
Stänger av vattnet, sveper in henne i den uppvärmda handduken.
– Sådär! Då var det klart! Det gick ju jättebra!
Jag torkar håret, sedan låter jag den varma handduken ligga kvar om hennes axlar medan jag torkar ben och fötter med den andra handduken. Lägger den över benen medan jag sveper av och torkar upp från golvet. Smörjer fuktighetskräm på benen, drar på en ren blöja, rena byxor, strumpor, tofflor. Sedan torkar vi omsorgsfullt överkroppens alla veck och skrymslen, smörjer, på med rena kläder – och vi är klara!!! Inget skrik, inget sparka och bita, istället har Johanna underlättat efter bästa förmåga!
– Tänk vad skönt, nu är det inget mer duscha på en hel vecka! Vad säger du, vill du ha en kopp kaffe på det här?
– Ja.
Efter detta ser jag till att alltid vara den som duschar Johanna. Med tiden utvecklar vi tillsammans allt fler små trix för att göra det bättre: jag tar med mig en plastbalja så att hon kan sitta med fötterna i varmt vatten medan duschen pågår. Jag skaffar en skrubbvante, det visar sig att Johanna tycker det är skönt när jag skrubbar henne försiktigt på ryggen. Inte för hårt, utan mycket försiktigt. När jag ska tvätta håret ger jag henne en tvättlapp till ansiktet, då tvättar hon själv ansiktet medan jag tvättar håret, och får därmed något annat att fokusera på.
Jag skriver ner de här små knepen i SOL-pärmen, och så nämner jag ibland för kollegerna om sådant som fungerat.
– Jag duschade Johanna idag, det verkar som att det går bättre när man väntar tills vattnet blivit ordentligt varmt innan man börjar. (Det är rätt knepigt bara det – egentligen är det ju uppenbara självklarheter, och jag vill inte att arbetskamraterna ska känna att jag försöker mästra dem. Det verkar dock inte finnas någon risk för det:)
– Va? Äsch, sånt finns det inte tid med.