Jag, Jannika Häggström, försäkrar på heder och samvete, att jag inte skall säga sanningen, inte hela sanningen och dessutom allt möjligt annat än sanningen. Jag försäkrar också att jag har förtigit, tillagt och förändrat så mycket jag kommit åt.
Om någonting i min berättelse trots detta bär någon likhet med någon verklig person, nu eller tidigare levande, får jag hoppas på överseende med detta.

Kan man skriva något som är sant och osant på samma gång?
Jag hoppas det. Allt som du snart ska få läsa är Sant: Det kunde ha varit precis såhär. Samtidigt är det inte sant på en fläck: Det var över huvud taget inte precis såhär. Ingen av de personer, platser eller institutioner som figurerar i denna bok finns i verkligheten. Jag får inte berätta om verkligheten, jag har tystnadsplikt. Jag är en varm anhängare av tystnadsplikten.

Ändå vill jag berätta. Den här verkligheten är värd att synliggöras.
Evert Taube, han skrev om livet som eldare på ett sådant sätt att man nästan känner att man var med. Så att jag, som aldrig satt min fot i ett maskinrum på en ångbåt, grips av djup sympati och beundran för människorna som arbetade där. Jag är glad att han skrivit om dem. Att jag på så sätt kan komma på besök i en verklighet som inte är min egen. Jag antar också att för dem som faktiskt har arbetat där, som kan känna igen sig, betyder det något att deras vardagsverklighet blivit synliggjord och bekräftad.
Jag har fått privilegiet att under ett antal år vara en del av en annan sådan arbetarverklighet: demensvårdens. Också det är en verklighet som många inte vet så mycket om, som kännetecknas av hårt arbete och som befolkas av djupt beundransvärda människor. Om den verkligheten vill jag berätta.
Jag vill berätta om de fantastiska människor som finns där för oss den dag minnet sviker. Jag vill berätta om allt vackert, roligt, underbart som finns att hitta vid slutet av ett människoliv. Jag vill inspirera till yrkesstolthet, tacksamhet och delande av goda exempel, till samtal och utveckling.
Men framför allt vill jag berätta därför att det är så underbart vackert!

För att kunna berätta om allt detta har jag varit tvungen att uppfinna ett gäng konkreta människor och situationer. Det kan hända att någon läsare känner såhär: det där har ju jag varit med om. Eller: Det där måste ju vara Stina. Eller att någon känner såhär: vaddå, sådär var det ju inte alls.
Nej, det är sant, så var det inte alls. Och ja, det är sant, sådana repliker, tankar, situationer, problem och lösningar förekommer i demensvården hela tiden.

Det är särskilt svårt att berätta om en verklighet där det råder tystnadsplikt. Ändå känns det viktigt att göra ett försök. Det här arbetet behöver synliggöras. Det är inte konstruktivt att vi bara får läsa om skandalerna.
Jag har lagt ner stor omsorg på att de situationer och problem jag beskriver inte ska gå att koppla till någon specifik person. Om någon ändå känner igen sig får jag hoppas på överseende.

Till första kapitlet: Välkommen till avdelning 2A!