Kapitel 1: Välkommen till avdelning 2A!

Mitt namn är Mia Jansson. Jag har aldrig förr arbetat på demensavdelning. Jag har aldrig ens träffat en person med demens. Jag vet ju att det betyder att man glömmer, men mer än så vet jag inte. Utom att jag har förstått att det måste vara fruktansvärt jobbigt:
– Du har tur du i alla fall, som inte jobbar på demensavdelning, som någon sade till mig i personalrummet när jag vickade här i somras. Rena kaoset!

Men chefen, Solange, hon tror att jag skulle passa på en demensavdelning. Hon vill att jag ska prova. Det är nåt med dig, säger hon, jag tror du skulle passa väldigt bra där. Och för all del, efter några år som trebarnsmor har jag ju skaffat mig en del erfarenhet av att hantera kaos.

Men det är med viss bävan jag kliver in på äldreboendet Sagolandet, avdelning 2A, denna regniga måndagsförmiddag i oktober. Jag har ingen aning om vad det är som väntar. Solange följer mig upp. Vi kommer vid lunchtid. Det första jag hör, hör jag redan en bra bit bort i korridoren:
– Fröken! Den här maten är under all kritik! Jag brukar aldrig klaga på maten, men den här är verkligen under all kritik!
En upprörd, uppfordrande kvinnoröst. Jag vet inte vad jag hade väntat mig, men det här hade jag inte väntat mig. Hon låter ju alldeles… klar. Jag trodde att de skulle vara… förvirrade.
– Oj då! Vad är det för fel på den då? svarar en lugn, vänlig mansröst. Den visar sig tillhöra en smal man i femtioårsåldern som går mellan de tre borden och serverar.
– Den smakar ju Ingenting, och dessutom är den alldeles omöjlig att tugga!
– Det var tråkigt att höra. Ska jag ställa fram lite kryddor?
– Ja tack, det vore på sin plats.

På vägen ut i köket kommer han som serverar fram och hälsar:
– Hej, Samyan heter jag, välkommen hit. Det är lite bråttom just nu, vi får prata mer senare. Du kan väl sätta dig där och mata Maja. Han pekar på en tom stol vid bordet i mitten av rummet. Jag går dit och sätter mig.

Matsalen består av två rum som slagits samman till ett med en stor öppning emellan. I det inre rummet står ett matbord till, och borta vid väggen är det ett tredje bord, där sitter damen som klagat på maten för sig själv. Den plats jag blivit anvisad är alltså vid det största bordet i mitten.

– Hej, säger jag, jag heter Mia, jag ska börja jobba här.
– Nej, det behövs verkligen inte, lilla du, svarar den lilla tanten bredvid mig vänligt.
– Å, säger du det! skrattar jag. Är det du som är Maja?
– Ja, det är det, svarar någon mittemot, en kvinna i sextioårsåldern, klädd i likadana arbetskläder som Samyan. Det är ingen idé att du försöker prata med henne, hon förstår ändå inte vad du säger.
– Nej, inte ska du behöva göra dig sånt besvär, säger Maja.

Maja är mera som jag hade väntat mig. Som professor Kalkyl i Tintin ungefär. Barnen och jag brukar läsa Tintin till morgonsaga, vi är allesammans särskilt förtjusta i professor Kalkyl.
I Tintinböckerna brukar de helt enkelt acceptera Professor Kalkyl som han är. Han berikar berättelsen med många roliga serierutor. Tintinböckerna handlar inte om hur man försöker få professor Kalkyl att Inse Sanningen, det skulle bli en ganska trist berättelse, istället handlar de om hur Tintin fångar skurkar. Professor Kalkyl är en av Tintins vänner, han är med ibland och säger roliga saker, och bidrar på så sätt till att det blir en underhållande berättelse.
Så jag gör som Tintin: Accepterar kärleksfullt, utan kommentarer. I stället plockar jag upp en sked mat:
– Titta här, Maja, här är lite mat till dig. Men Maja verkar inte ta någon notis om skeden.
– Ja du, det där vet man aldrig förrän efteråt, säger hon bara och torkar sig om munnen med ärmen.
– Nej, det är sant, det kan man ju inte veta, svarar jag och räcker henne en servett.

Från mina år som småbarnsmamma bär jag med mig en hel arsenal av matningsknep. Det första är att inte stressa. Det andra är att försöka förstå vad det är som gör att vederbörande inte äter. Jag har lärt mig att det kan finnas väldigt många olika anledningar, och därmed helt olika lösningar: personen i fråga tycker inte om maten, hon är upptagen av något annat, hon har redan munnen full, hon är inte hungrig, hon är alltför hungrig…
I Majas fall tycks det som att hon inte är medveten om maten. Jag lägger handen mjukt över hennes hand och provar igen:
– Titta här, Maja, här är lite mat till dig.
– Absolut, det kan man absolut säga, och jag har också talat om för dem att de kan komma när de vill.

Kollegan mittemot matar någon som tycks heta Connie:
– Gapa, Connie, säger hon för varje tugga, och stoppar in en sked mat. Det verkar ju gå bra, det går helt klart bättre för henne än för mig i alla fall. Jag vänder mig till henne och frågar vad hon heter.
– Dolores. Gapa, Connie, du måste öppna munnen. Dom är dementa, dom förstår inte att dom måste öppna munnen, förklarar hon för mig.
– Hm. Har du jobbat här länge?
– Sedan 83. Gapa, Connie.
– Hjälp, säger damen som sitter bredvid mig på andra sidan.
– Du kan äta själv, Johanna, du behöver ingen hjälp. Vi har mycket att göra här, vi hinner inte hjälpa alla.
– Sedan 83? Det är länge! Trivs du här?
– Det är som det är. Fem år kvar till pensionen. Gapa, Connie.

OK. Det hjälper inte att säga något till Maja för att hon ska förstå att maten är mat. Är det möjligt att helt enkelt stoppa in skeden när hon öppnar munnen för att säga något? Jag provar.
– … i båthuset vill man ju inte bada…
Mitt i a-ljudet stoppar jag in skeden. Maja rycker till och vänder bort huvudet.
– Nej, vad gör du, är du inte klok, ska du ta livet av mig! Jag kan ju inte hinna med allting heller.
– Men vad pratar du för strunt, utbrister en elegant dam som sitter på andra sidan Dolores och äter med god aptit. Det är väl ingen här som försöker ta livet av dig heller!
– Nej, det är ingen fara för det, ler jag mot henne. Jag heter Mia, vad heter du?
– Mitt namn är Marianne von Silfverhausen. Och ert namn var?
– Mia Jansson heter jag, jag ska börja arbeta här.
– Ja, det är bara att önska lycka till och hoppas på att ni får bättre ordning på den här restaurangen än vad jag har lyckats med.
– Ni har jobbat hårt på det, låter det som?
Marianne himlar med ögonen och äter vidare. Jag förstår att det inte är någon lätt uppgift för henne att få ordning på den här restaurangen.

Hm. Man kan alltså inte stoppa in skeden i Majas mun medan hon pratar. Men hur ska jag göra då? Antingen pratar hon, eller också sitter hon med munnen stängd. Men nu öppnar hon munnen! Jag skyndar mig att stoppa in skeden.

– Fröken, ropar damen som sitter för sig själv, den här maten är under all kritik! Jag brukar aldrig klaga på maten, men den här är verkligen under all kritik!
– Det var tråkigt att höra, Ingegerd, svarar Samyan, har du provat med lite salt och peppar?
– Jag har provat med allting, men det här smakar ju Ingenting!
– Ajdå. Vi får klaga hos kocken.

Maja fingrar eftertänksamt på servetten jag gett henne, och börjar sedan sakta tugga på den.
– Nej, Maja! ropar Dolores, det där är en servett!

Jag försöker ta ifrån Maja servetten, så att inte Dolores ska bli arg på henne. Det går inte. Jag skäms, det är ju jag som har gett Maja servetten. Jag ser mig om efter något att byta ut den mot, en smörgås, en bit frukt, nånting, det finns inget.
– Hur brukar ni göra? frågar jag Dolores.
– Maja, släpp servetten! Du kan inte äta den, det är en servett! förklarar Dolores strängt för Maja (som det alltså inte är någon idé att prata med).

Och hon har rätt: Maja släpper inte servetten. Istället tar hon ett hårdare tag.
Sådana här situationer är jag väldigt bekant med, jag sänder en tacksamhetens tanke till de älskade barnen för all övning jag fått. Att försöka ta ifrån Maja servetten precis just nu skulle innebära konflikt vid matbordet, och en sådan tror jag inte kommer att förhöja vår lunchupplevelse. Att äta servett är kanske inte brukligt och säkert inte särskilt näringsriktigt, men det är inte heller farligt. Jag beslutar att låta det vara, att invänta ett bra tillfälle. Håller koll, och mycket riktigt, snart har hon glömt servetten och det går bra att ta den försiktigt.

Borta vid bordsändan reser sig en lång herre och torkar sig om munnen med servetten.
– Det var mycket gott det här, säger han, då får jag tacka så mycket för mig.
Dolores flyger upp.
– Nándor, sätt dig ner, du har inte ätit färdigt ännu, säger hon strängt och manövrerar honom tillbaka till sin stol. Han sätter sig motvilligt.
– Nándor, det var ett ovanligt namn, säger jag till Nándor.
– Han kommer från Ungern, svarar Dolores.
– Å! Kommer du från Ungern, Nándor?
– Ja, svarar Nándor med en blick på Dolores.
– Ät din mat, Nándor, säger Dolores.

Vad intressant med Maja. Hur kommer det sig att hon stoppar servetten i munnen men inte maten? Tror hon att den är mat? Vad är det i så fall som gör att hon tror att servetten är mat men maten är inte mat? Det kan ju inte vara doften, eller smaken, eller hur servetten ser ut. Kan det vara det att det är hon själv som håller i servetten, att det är kopplat till något slags muskelminne? Skulle det kunna funka om man gav henne t.ex. en bit smörgås istället för servetten? Eller en egen sked att hålla i? Så gjorde jag ofta med barnen när de var små, de fick en sked och jag hade en annan.

Fast just nu känns det inte som läge att sätta igång med några sådana experiment, jag misstänker att Dolores inte skulle uppskatta det. Jag tycker också det är befogat att ligga lite lågt här, hon har arbetat här i 30 år, jag har ingen erfarenhet alls av detta och jag har blivit tillsagd att sitta här och mata Maja. Då ska jag nog helt enkelt göra det.

– Fröken, ropar damen som heter Ingegerd, den här maten är under all kritik! Jag brukar aldrig klaga på maten, men den här är verkligen under all kritik!
– Jag tyckte den var god, jag, säger Samyan vänligt.
– Tycker du? Den smakar ju Ingenting!
– Jag hade på lite salt och peppar.

Jag fortsätter att prova mig fram. Den här gången försöker jag inte stoppa in skeden, istället stryker jag försiktigt med skeden över hennes läppar, så att hon ska förstå att det är mat. Det funkar inte.
Jag sänker skeden och funderar. Då öppnar Maja munnen. Jag skyndar mig att stoppa in skeden med mat.
Har det funkat alltså, eller var det bara en slump? Jag provar igen, ingen reaktion. Sedan öppnar hon munnen. Kan det vara något slags reflex med fördröjning? Jag provar igen, väntar. Ja, så verkar det vara.

– Hjälp, säger damen som heter Johanna.
– Nu får du vara tyst, Johanna, du förstör ju matron för alla andra, säger Dolores.
– Hjälp, säger Johanna.
– Hej, Johanna, får jag hälsa på dig, jag heter Mia. Jag ska börja jobba här.
– Jaha. Välkommen.
– Tack! Smakar maten bra?
– Ja.
– Vad roligt. Vad är det för mat?
– Vet inte.
– Det ser ut som något slags stroganoff?
– Johanna har timbalkost, förklarar Dolores. Hon kan inte tugga.
– Å, så du har speciell mat. Vad bra att det finns sån här mat som är lätt att tugga.
– Ja.

Jag skulle vilja fråga Dolores, som har så mycket erfarenhet, om hon har några bra knep när det gäller Maja, men vid närmare eftertanke väljer jag att låta bli.
Istället provar jag vidare. Maja öppnar inte munnen så mycket som Connie mittemot, och jag konstaterar snart att jag tagit alldeles för mycket mat på skeden. När jag tar lite mindre i taget går det bättre.

– Hjälp.
– Vill du ha lite hjälp, Johanna?
– Ja.
– Hon behöver ingen hjälp, hon kan äta själv. Man ska inte hjälpa dem när de kan själv, förklarar Dolores för mig. Ät din mat nu, Johanna.

– Fröken! Den här maten är under all kritik! Jag brukar aldrig klaga på maten, men den här är verkligen under all kritik!
– Du tyckte inte om det här.
– Nej, verkligen inte! Det smakar ju Ingenting!
– Vad tråkigt. Vi får ställa vårt hopp till efterrätten.

Dolores reser sig och går bort till bordet i det andra rummet.
– Jaha, mina damer, hur går det här då? Kristin, du har ju inte ätit någonting!
– Jag är inte hungrig.
– Du måste äta din mat nu, annars blir det ingen efterrätt, säger hon, sedan suckar hon och börjar plocka ut tallrikarna.

Vid det tredje bordet ropar Ingegerd:
– Fröken! Den här maten är under all kritik! Jag brukar aldrig klaga på maten, men den här är verkligen under all kritik!
– Det får vi hälsa kocken.
– Ja, det får vi verkligen göra.

För varje varv blir jag mer imponerad av Samyan. Ingen irritation, inget klander, ingen dålig stämning. Istället är det som om han lekte något slags lek. Som en tennismatch ungefär. Ingegerd servar, och han fångar bollen, på nytt varje gång. Som om det gällde att vara alert och hänga med, att svara på varje serve på ett nytt sätt. Vad kul! Vilken utmaning!

Den leken vill jag också lära mig. Egentligen är det ju samma utmaning som i resten av livet, att försöka leva varje stund som om just den stunden var nåt å ha. Och kan man tänka sig ett bättre ställe att öva sig i detta förhållningssätt än precis här! Och kan man tänka sig bättre läromästare än Ingegerd och Samyan!

– Fröken! Den här maten är under all kritik! Jag brukar aldrig klaga på maten, men den här är verkligen under all kritik!
– Så du vill inte ha mer nu då?
– Nej, det här smakar ju Ingenting!
– Vill du ha något annat istället? En smörgås?
– Nej tack du, det blir väl inte bättre det.
– Då tar jag ut tallriken här då.
– Ja, gör det du.

Till nästa kapitel: Teoretisk filosofi

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>