Efter maten får jag plocka i diskmaskinen medan Samyan och Dolores lägger några av de boende att vila middag. Under tiden passar jag på att repetera namnen: Samyan och Dolores. Maja, Johanna, Connie, Marianne, Nándor, Ingegerd, och så fyra till varav en heter Kristin.
Medan jag håller på kommer Marianne med myndiga steg ut i köket.
– Nu vill jag ha ett klart besked om de här silverskedarna!
– Silverskedarna? säger jag.
– Ja! Är de beställda eller är de inte?
– Jag är precis ny här så det vet jag inte, men jag ska fråga min kollega så fort han kommer.
– Ja, se till att det blir gjort!
– Det ska jag göra. Var det Marianne von Silfverhausen ni hette?
– Ja. Det går bra att kalla mig Fru Marianne.
När allt är klart, borden avtorkade, diskmaskinen surrar gemytligt och alla som ska vila middag kommit i säng tar Samyan med mig ut i personalrummet för en introduktion. Han frågar med intresse vem jag är, och så berättar han lite om sig själv: han kom från Thailand till Sverige med sina föräldrar när han var sju, han har studerat filosofi på universitetet, håller på med en doktorsavhandling i teoretisk filosofi, jobbar här på halvtid sedan fem år tillbaka, tycker det är jättekul.
Jag berättar om Fru Marianne, att hon frågade efter silverskedarna.
– Är det några speciella skedar hon menar?
– Nej, det är de helt vanliga skedarna, Marianne tror att besticken är av silver.
– OK. Sånt är bra att veta, så man vet hur man ska svara.
– Ja. Jag önskar att fler ville intressera sig för sådant.
På den här avdelningen är det tio boende, sex fast anställda (ja, nu är vi ju sju då, med mig) och ett antal timanställda. På förmiddagen brukar det vara tre som jobbar, fast idag är Niklas sjuk och vi hann inte få in någon vikarie. På kvällen är det två.
Schemat skapar vi själva, sex veckor i taget. Det är ett system som heter Time Care. Det fungerar så att först lägger alla in ett önskeschema i datorn. Sedan bakar Time Care ihop allas önskescheman, det blir som en kalender där man ser allas önskemål, var det fattas folk och var vi är för många. Den här kalendern skriver Mikael ut på papper (Mikael är schemaansvarig och ett slags vicechef på Sagolandet), och sedan ”diffar” vi, dvs jämkar ihop oss. Först ändrar vi alla det vi kan på pappersutskriften, och till slut har vi diffmöte med Mikael, där vi kompromissar kring eventuella kvarvarande krockar eller obesatta pass.
– Brukar ni få till det då? undrar jag.
– Ja, här på vår avdelning funkar det jättebra, vi är bra på att diffa allihopa, oftast får man som man vill. Vi brukar få samsas om helgerna bara, de flesta vill gärna jobba så mycket helg som möjligt, när det är bäst OB.
Wow! Och jag som gruvat mig så för hur jag ska få till det med helger, när dagis är stängt. Här kan jag alltså bara generöst avstå… Bingo!
Sedan visar Samyan mig en massa pärmar. Det är beställningslistor för mat och förbrukningsvaror, blanketter för avvikelser och mattemperaturer, rutinpärmar, brandskydd, mötesprotokoll, telefonlistor, duschlistor och dokumentationspärmar. SOL-pärmar kallas de, en för varje boende. SOL, det betyder dokumentation av insatser enligt Socialtjänstlagen. Man är skyldig att hålla sig informerad och uppdaterad på innehållet i alla dessa pärmar.
Jag antecknar så att pennan glöder, ivrig att lära mig, men herregud så mycket det är! Till slut går det alldeles runt i huvudet på mig. Tacka sjutton för att man måste vara doktorand i teoretisk filosofi för att hålla reda på allt det här!
Och inte bara i teoretisk filosofi – medan vi sitter där med alla pärmarna knackar Praktiken på dörren:
– Jo, ursäkta att jag stör, men jag ska ju åka hem till mor nu, och jag skulle bara låna en tågtidtabell.
– Hej, Kristin, säger Samyan med värme, har du träffat Mia, våran nya tjej?
Jag reser mig och skakar hand.
– Hej, Mia heter jag.
– Och det här är Kristin, säger Samyan och lägger armen om henne. Kristin, hon kommer från Rusksele.
– Från Rusksele, säger jag. Det har jag aldrig hört talas om, var ligger det?
– Det ligger nere vid älven, svarar Kristin stolt.
– Precis vid Vindelälven, där har Kristin vuxit upp. Jag har förstått att det måste vara mycket vackert där.
– Ja, det kan du tro! Med björkarna nere vid stranden, och alla vitsipporna, det är precis fullt av vitsippor i skogsbacken uppåt Nilssons såhär års!
– Å, vitsippor, säger jag, det är vackert! Då vet man verkligen att det är vår!
– Och du har berättat för mig, Kristin, att din mamma och du brukade plocka vitsippor varje vår och ställa i en vas på bordet.
– Ja, vi brukade gå ut tillsammans och plocka en stor bukett.
– Visst är det härligt! Kom, Kristin, och sätt dig här med oss, vi håller just på och ordnar med lite papper. Ja, Kristin har ju också jobbat i hemtjänsten, så hon vet hur det är, med alla de här papperen som ska fyllas i. Eller hur, Kristin?
Kristin sätter sig med ett stort tandlöst leende i soffan bredvid Samyan, kurar ihop sig under hans arm. Och Samyan talar vidare om larm, kontaktpersonskap och städrutiner, nu med armen om en belåtet spinnande Kristin.