En till som inte tycker om att duscha är Kristin. Hon är uppvuxen i ett mycket enkelt hem på landsbygden, att duscha är inte något som hon uppfattar som på minsta sätt nödvändigt. Men precis som Johanna saknar hon de fysiska förutsättningar som krävs för att freda sig, så en gång i veckan blir Kristin ganska bryskt tvingad i duschen. Om inte jag gör det kommer någon annan att göra det, och en del är inte lika nogräknade med integriteten. Så jag har liksom gjort det till min speciella uppgift att hitta mänskligare sätt med duschvägrarna.
Så, hur hittar man in till Kristin? Jag börjar med att kolla i genomförandeplanen i SOL-pärmen om där skulle stå något, men det gör det inte. Så jag talar med Niklas, som är Kristins kontaktperson, frågar om han kommit på något knep som gör det lättare att få med sig Kristin på duschandet. Men sådana knep ingår liksom inte i det som Niklas kallar verkligheten. Han förstår inte frågan, han tycker det är slöseri med tid bara, vad fan, det är ju bara att säga åt henne att hon måste duscha.
Så jag pratar med hennes man: tror du att det finns någonting här i världen som skulle kunna förmå Kristin att själv vilja ta sig en dusch?
Han funderar lite, sen säger han: nja, det skulle vara ett läkarbesök då, till exempel. Kristin har alltid haft stor respekt för auktoriteter, om hon ska träffa doktorn har hon alltid varit mycket noga med att vara ren och prydlig.
Jag beslutar mig för att prova. Det är ganska riskfritt, Kristin har inget som helst närminne, det finns ingen risk att hon ska komma ihåg läkarbesöket efter duschen.
– God morgon, Kristin! Har du sovit gott?
– Ja, det må du tro att jag har! Den är så bra, den här sängen, precis lagom mjuk.
– Vad härligt! Du har tur du, som sover gott om nätterna.
– Ja, det är det inte alla som gör. Jag brukade gå hem till en stackars kvinna som…
Kristin har arbetat i hemtjänsten, hon har träffat väldigt många människor i sitt arbete. För dem alla har hon ett jättestort varmt hjärta, hon har tusen vackra historier om hur hon hjälpt dem på olika kreativa sätt, och om hur tacksam hon är att hon alltid klarat sig så bra, att hon inte haft den och den krämpan själv, att hon hade lite extra så att hon kunde dela med sig…
Nu får jag avbryta den här historien så att vi kan komma igång:
– Kristin, vi har ju lite bråttom idag, du ska ju till doktorn sedan och jag tänkte att du säkert ville duscha innan dess.
– Javisst ja, säger Kristin, var det idag det.
Med Kristin är det ofta möjligt att arbeta utifrån ett slags ”oss vårdpersonal emellan”. Vi som vet hur det är. Det ger henne identitet och värdighet, tar fram det allra bästa inom henne, väcker hennes lust att samarbeta och stå i kontakt.
– Vad bra att du kom ihåg det, det hade jag precis glömt. Vad var det för en läkartid nu igen?
– Jag vet inte riktigt, jag såg bara i boken att det var klockan tio, så det är bäst att vi sätter igång. Det är ju skönt att vara ordentligt ren när man ska till doktorn.
– Ja, då får vi skynda oss, säger Kristin och börjar klä av sig. Jag minns en gång, det var en man jag brukade besöka, han bodde en bit utanför staden, ett gult hus tror jag det var… Hon får en handduk om sig, vi går ut i badrummet.
– Nej, duscha, det behöver jag inte, säger Kristin när hon ser vad jag håller på med.
– Jag tänkte, det är ju den där läkartiden idag, då brukar du ju vilja vara ren och fin?
– Läkartid? Javisst ja, var det idag det. Vad bra att du kom ihåg det, det hade jag precis glömt.
– Haha, ja, det är tur att vi har varandra så att vi kan hjälpas åt att komma ihåg saker, säger jag medan jag ställer in temperaturen på vattnet.
– Vad var det för en läkartid nu igen?
Hon får duschen i handen och sätter igång.
– Jag vet inte riktigt, jag såg bara i boken att det var klockan tio. Det är väl nån rutinkontroll bara, antar jag.
Kristin tvättar sig smidigt och omsorgsfullt, som den duktiga vårdpersonal hon är. Jag hjälper henne lite med schampo, räcker fram tvättlapp, skrubbar ryggen.
– Det var skönt det här, säger hon, nu blir jag ju så ren så jag skulle kunna hälsa på självaste kungen!
– Javisst, som en skinande sol hela du! Man blir ju glad bara av att se dig.
– Ja tänk du, det är vad mor alltid säger till mig också. Men nu måste jag skynda på och torka mig, jag ska hem till mor, ser du.
– Ska du hem till mor! Vad härligt. Då blir hon glad!
– Ja det kan du tro.
Vi hjälps åt att torka, smörja, få på rena kläder medan Kristin med stor glädje berättar om sitt barndomshem där vid Vindelälven.
– Sådär! Nu är det bara syrgasen kvar, säger jag och räcker fram masken. Ska vi ta en liten trudelutt?
– En trudelutt? I den där?
– Ja, har du provat? Det låter jätteroligt!
På så sätt får jag sätta på henne masken. Inte för att hon behöver någon syrgas, nejdå, hon är ju ung och stark och frisk som en nötkärna, utan för att det låter så roligt med Kostervalsen i syrgasmasken.
Jag är din, och du är min, allra kärestan min!
Jag signerar att Kristin fått sin syrgas, och så är det dags för nästa punkt på programmet:
– Haha, ja det var roligt. Men nu ska jag allt hem till mor.
– Till mor? Vad härligt! Vad glad hon ska bli, din mamma!
– Ja det kan du tro. Mor blir alltid så glad när jag kommer hem.
– Det förstår jag verkligen. Du ska få lite frukost bara, innan du åker. Det finns färdig havregrynsgröt här ute i matsalen.
– Tack du, det var snällt av dig, men det hinner jag nog inte, jag måste iväg nu.
– Nog hinner du få dig lite mat i magen. Inte vill din mamma att du ska bege dig iväg på tom mage heller.
– Tror du det?
– Haha, det vet jag. Mammor, dom är kloka dom, dom vet ju att man måste få sig nåt i magen innan man ger sig av.
– Ja, du har nog rätt. Lite gröt skulle faktiskt inte vara så dumt.
– Nej, eller hur. Med lite lingonsylt på, kanske?
Just då knackar Samyan på dörren och sticker in huvudet. Kristin lyser upp.
– Nej, SE! utbrister hon. Här kommer Herren!