Kapitel 13: Hem

En stund senare sitter jag i personalrummet och fyller i duschlistor och SOL-pärmar. I ögonvrån ser jag Margit närma sig. Jag fortsätter skrivandet, i en fåfäng förhoppning om att hinna skriva klart meningen innan jag blir avbruten. Jag lyckas tydligen inte se tillräckligt upptagen ut för att få skriva klart, men såpass upptagen ser jag ut att Margit finner det nödvändigt att knacka på dörrkarmen.
Så då blir jag ju tvungen att titta upp, acceptera avbrottet och att ta på mig ett glatt överraskat leende:
– Å hej, Margit, är det du som smyger omkring här!
– Ja, jag ska åka hem nu , jag tänkte bara höra om jag kunde få låna telefonen och ringa min man?
– Vill du ringa Erik?
(Det där är så bra, att upprepa. Jag läste om det i en bok en gång och beslöt mig för att prova. Det kändes jättekonstigt i början, men till min förvåning märkte jag att folk i allmänhet inte alls blir arga, utan tvärtom känner sig sedda och bekräftade. Här på demensavdelningen ger det mig dessutom lite tid att tänka efter, att läsa av situationen och kolla vartåt den är på väg.)
– Ja. Så jag tänkte be att få låna telefonen.
– OK. Är han hemma nu då, tror du?
– Javisst, det måste han väl vara?
– Jag vet inte, nu är det ju onsdag, jag undrar om han inte är på jobbet?
– På jobbet? Ja, det kanske du har rätt i.
– Så det kanske är bättre att du ringer honom lite senare, när han har kommit hem?
– Tror du det?
– Ja, det tror jag nog. Då har han nog bättre med tid att prata också, när han är hemma i lugn och ro.
– Ja, det är klart. Då sätter jag mig här så länge.
– Ja, gör du det. Är det något du vill ha? Ett glas vatten kanske?
– Ja, det låter inte så dumt!
– Då kommer jag med det. Dom säger det, att det är bra att dricka ordentligt med vatten, det ska visst vara bra för allt möjligt…

Hem. Ständigt detta hem. Tio gånger om dagen, minst, är det folk som ska hem. Gå hem, åka hem, ringa hem. Och förvånansvärt ofta blir det just såhär: man snackar lite, och så plötsligt är de istället helt nöjda med att vara här. Så vad är det de egentligen vill, när de säger att de vill gå hem?

Först tror man att det är en plats. Att det t.ex. är huset eller lägenheten de fått lämna när de flyttade hit. Om man har tur bor där kvar en make/maka eller barn, så att de kan hälsa på där ibland. Men då visar det sig ofta att de också där ”hemma” plötsligt reser sig och förklarar att nu ska de ”hem”.
Det är inte alls ovanligt att personer med demens som fortfarande bor kvar hemma ideligen lämnar huset för att gå ”hem”. I tid och otid, alla tider på dygnet. Inte sällan är det just det som gör att det till slut inte fungerar att bo kvar hemma längre. “Hem” är alltså något mer än den plats där man bor.

Ibland tycks “hem” vara ett tidigare hem, en plats som inte längre existerar, som t.ex. Kristins barndomshem uppe vid Vindelälven. Hur gör man då? Kan man besöka ett barndomshem som är borta sedan femtio år? Ja, det kan man faktiskt.
Bara för att något inte finns i den här vanliga verkligheten så betyder det ju inte att det inte alls existerar. Kristins barndomshem existerar i allra högsta grad, i Kristins hjärta. Man kan nästan känna doften av de här pannkakorna som Kristin ska få så fort hon kommer dit! När Kristin berättar om sin mamma, om det rutiga förklädet hon alltid har på sig i köket, om den hemkokta hallonsylten de brukar ha till, hallonen som de plockade i somras på kalhygget uppe vid Nilssons, då kan vi alla vara där med henne. Då sprider sig som ett stort varmt leende i hela rummet, vi kan alla höra det trivsamma tickandet från moraklockan, minnas den där sången som mor alltid brukade gnola på, Känner ni Fia Jansson som bor uppå Söder…
Och tänk, då visar det sig att den sången, den brukade Lillys mamma också sjunga, och var det inte Emil Norlander som skrev den…

Och medan vi sitter där och sjunger tillsammans, lyssnar, skrattar, delar minnen, då ÄR vi hemma. För hemma, är inte det egentligen framför allt ett sätt att befinna sig? Att ”känna sig hemma”, det är när man känner sig trygg, sedd, förstådd, när man har vad man behöver, när man ingår i positiva cirklar tillsammans med människorna omkring sig. När det känns som att de här människorna, dem känner jag, dem litar jag på, de tycker om mig och bryr sig om vad jag behöver. De är glada för att jag är här, och jag kan också göra något för dem så att de blir glada.

Vardagen är full av möjligheter att skapa sådana upplevelser, det är helt underbart! Något så enkelt som en sockerbit kan användas för att skapa just det: Jag känner dig, jag ser dig, jag bryr mig om vad som är viktigt för dig. Jag vet att du vill ha en sockerbit i kaffet, så jag har tagit med det till dig.
Så det där vänliga småpratet, om sockerbitar eller favoriträtter, om Emil Norlander eller om hundar man haft, det är inte bara bara. Det är själva grejen. Hem.

För det är det det här ska vara. En bra demensavdelning är inte som ett sjukhus, där man blir frisk och sedan kommer hem. En bra demensavdelning är som hemma. En plats där man, vid närmare eftertanke, inte har det så pjåkigt ändå, när allt kommer omkring. Där det finns glädje och gemenskap, omtanke och kärlek.

Ja, kärlek. Inte bara professionellt bemötande, inte bara vård, inte bara validering eller reminiscens eller diagnos eller kompetens, utan just – kärlek.

Carl-Magnus Stolt, professor i humanistisk medicin vid Karolinska institutet, han talar om det. Kärlek. Det är det som är själva definitionen av god vård, säger han: att i medmänsklig anda hjälpa de mest lidande. Medmänsklighet. Det där gamla kärleksbudskapet som återfinns i samtliga stora världsreligioner. Älska din nästa.

Det är lätt att bli provocerad. Det här är ju ett jobb. Vad med den professionella distansen? Tänk om man inte känner sig så kärleksfull då? Måste man vara kärleksfull för att göra ett bra jobb inom vården?
– Ja, svarar professorn. Den som inte bryr sig, den bedriver inte vård. Kärleken är kanske inte alltid påtagligt närvarande, men den borde vara det. Självklart misslyckas vi alla ibland, alla kan ha en dålig dag. Men ändå. I grunden går det inte att bedriva god vård utan kärlek.

Och, skulle jag vilja tillägga: Alldeles särskilt inte på ett demensboende. Utan kärlek är det inte möjligt att skapa något som ens avlägset påminner om den sköna känslan att vara hemma.

Till nästa kapitel: Dusch. Marianne

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>