Idag är det samtal med Ingegerds anhöriga. Eftersom jag är kontaktperson ska jag vara med.
Inför samtalet blir jag inkallad till Frida, för att få höra lite av historien kring Ingegerd.
Ingegerd kom hit för ett drygt år sedan. De anhöriga, dottern Veronica och hennes bror Bengt, var vid det laget helt förtvivlade. Deras mamma ringde dem flera gånger i timmen, alla tider på dygnet, tiggde om hjälp, stod inte ut, anklagade dem för att ha övergivit henne och försummat henne, anklagade dem för hänsynslöshet och för att bara tänka på sig själva. Om de mot förmodan lyckades avsluta samtalet på något bra sätt hade Ingegerd glömt det inom några minuter, och tio minuter senare kunde hon ringa igen.
När de hälsade på eller tog med henne hem till sig fyllde hon tiden med klander och klagande, beskyllningar och anklagelser, det gick inte att skapa någon meningsfull samvaro. Bengts och Veronicas familjer protesterade, de fann denna samvaro närmast outhärdlig.
I Ingegerds fall var det inte så att det hade börjat i och med hennes demens. Hela barnens uppväxt hade hon missbrukat tabletter, kanske som ett sätt att handskas med den tidvis stökiga och ganska osäkra tillvaron vid teatern. Arbetet med revyerna hade inte lämnat mycket tid och fokus över för något familjeliv, och barnen hade mestadels tagits om hand av olika barnflickor. Närhet och tillit var alltså något som Ingegerd hade gett sina barn så gott hon kunde – på det sätt hon kunde. Ofta kanske mer på hennes villkor än på barnens. Detta fanns naturligtvis med i bakgrunden när så Ingegerds demens började äta sig in i deras liv och hon började fylla dagar och nätter med sina ständiga telefonsamtal.
Också efter det att hon flyttat in på Sagolandet hade ringandet fortsatt. I början ringde hon och rapporterade om omfattande vanvård. Hon uppgav att hon inte fick någon mat, att personalen kränkte och negligerade henne, att ingen kom när hon bad om hjälp, att hon nekades medicin. Barnen blev oroliga, förstås, och det samtal vi skulle ha idag var inte det första i sitt slag, kan man säga.
Efter några vändor hade barnen till slut blivit övertygade om att deras mor inte var utsatt för vanvård. Vad nu vanvård är för något i ett sådant här fall. Att, som Ingegerd, inte längre klara sig själv rent praktiskt, samtidigt som man till följd av sin sjukdom beter sig på det sätt hon gör, det skapar dessvärre hela tiden situationer som Ingegerd naturligtvis lätt upplever som kränkningar och negligerande. Och som, i ärlighetens namn, nog ofta också kan kallas just det.
Till slut hade man enats om att stänga av Ingegerds telefon för utgående samtal. Det gagnade inte någon att möjliggöra fortsatt telefonterror av det här slaget. Det var naturligtvis ett fruktansvärt svårt beslut för Bengt och Veronica. De hade samtidigt kommit överens om att Bengt, som bodde lite längre bort, skulle ringa Ingegerd då och då, och Veronica, som bodde närmare, skulle hälsa på henne eller ta henne med hem till sig ibland.
Dagens möte skulle bli ett slags utvärdering av de nya rutinerna kring Ingegerds telefon. Frida bad mig fixa en kaffebricka, själv hade hon ordnat med en fin liten duk och ett vackert ljus på bordet, och så slog vi oss ner i samtalsrummet alla fyra.
Frida var helt suverän. Om jag någon gång kommer i samma situation som Bengt, Veronica och Ingegerd, då hoppas jag att jag ska få ha att göra med en människa som Frida. Varm, lyssnande, icke-dömande, och praktisk.
Det visade sig att både Bengt och Veronica var så lättade över nyordningen att de knappt visste vad de skulle säga. Ostörd nattsömn. En hel oavbruten middag tillsammans med familjen. En arbetsdag utan ständiga avbrott.
Att bryta sig ur destruktiva cirklar är ofta fruktansvärt smärtsamt. Så mycket skuld. Så många förbjudna, skamliga känslor. Och samtidigt: Det är bara genom att bryta de här gamla invanda hjulspåren man blivit fången i som man har chans att bereda plats för något nytt, bättre. Det blir inte rymd för någon kreativitet så länge vi är snärjda i att bara nätt och jämt klara av att hålla näsan över vattenytan. För att orka hitta på något, för att orka höja sig över det som är, behövs det lite rymd, lite vila, lite möjlighet att backa undan och tänka klart.
Och de här beundransvärda människorna – så fort de fått minsta lilla gnutta luft under vingarna, lite ostörd nattsömn och några vardagar utan den ständigt närvarande desperationen, då hade de omedelbart lyckats ta vara på möjligheten.
Bengt berättade om de samtal han numera ringde till sin mamma så gott som dagligen. Ingegerd brukade bli glad när han ringde! Och så kunde han själv bestämma hur länge de skulle tala med varandra! Han kunde själv fundera ut i förväg vad de skulle tala om, se till att fylla samtalet med sådant som gav dem båda glädje. Och när han därefter frågade Ingegerd hur det var med henne så var det ju så bra så bra, hon hade fått god mat och personalen var fantastisk.
Veronica berättade hur hon, första gången på hon visste inte hur många år, hade lyckats få till en bra stund med sin mamma. Senast som Ingegerd hade varit på besök hade de bakat kanelbullar tillsammans, Ingegerd, Veronica och Veronicas yngsta dotter Nicole. Med tårarna rinnande berättar Veronica om hur de knådat och kavlat, någon bredde på smöret, någon annan stod redo med kanelen, sedan fick Nicole rulla ihop, påhejad av mamma och mormor. Gott blev det också.
– Mamma har ju alltid varit så bra på mat, avslutar Veronica och snyter sig.
Vi sitter tysta en stund, i förundran och tacksamhet.
– Vad jag beundrar er, säger jag till slut, ni är ju bara helt fantastiska.
– Men här då, hur fungerar vardagen?
Då berättar jag om mina vackraste ögonblick med Ingegerd. Om diktläsning och musikstunder, om skoj och skratt och fantastiska berättelser, om hur hon brukar skjutsa mig på sin rollator genom korridoren under ömsesidigt fnittrande, om våra kvällsstunder på sängkanten. Blott en dag, ett ögonblick i sänder.
– Men jag förstår inte, det måste väl ändå vara fruktansvärt jobbigt? säger Bengt.
– Vet du, jag tror att den stora skillnaden är om man vet att det finns gränser, att man har möjlighet att sätta de gränser man behöver. Jag jobbar här, jag har en helt annan roll än ni. Jag vet hela tiden att just nu gör jag det här men klockan nio, då går jag hem, då tar någon annan över. Det är något helt annat. Det kan vara en stor utmaning ibland, men det är inte övermäktigt.
Sedan berättar jag något om min egen historia, det känns rätt att göra det. Jag berättar om min uppväxt med missbruk och psykisk sjukdom, om sorg, skam och ilska, om mina misslyckade försök att vara den dotter jag hade velat vara. Om den relation till mina föräldrar som jag till slut bröt, det gjorde för ont.
Och jag berättar om den oändliga tacksamhet jag känner för möjligheten att få ge Ingegerd det jag inte klarat att ge mina egna föräldrar. Och hur jag hoppas att någon annan kanske kan ge mina föräldrar det jag kan ge Ingegerd.
Jag tänker mig att det är såhär att vi är alla människor: vi gör vårt bästa, ibland blir det mycket vackert, och ibland blir det inte så som vi hoppades. Så är det att vara människa. Vi räcker inte alltid till så som vi skulle önska. Ibland gör vi illa varandra. De närmaste relationerna är också de som lämnar de djupaste såren.
Vi kan inte göra allt vi önskar. Men om vi gör det vi kan, när vi kan, där vi kan, om vi håller utkik efter möjligheter istället för att hålla på om hur det borde ha varit eller vad vi borde ha gjort, då blir det ändå sammanlagt så bra det kan.
Kanske är det med kärlek lite som med barnkläder: när man får barn får man ofta ärva barnkläder av andra människor. När ens eget barn vuxit ur dessa kläder, då ger man i allmänhet inte tillbaka dem till den man fått dem av. Istället ger man dem vidare, till någon som behöver dem nu.
Jag finner stor tröst i en sådan tanke, att kärlek går runt, på något högre plan. Vi är alla bristfälliga och otillräckliga, och det är OK. Och vi har alla möjlighet att göra något smått, någonstans, och det är också OK. Vi behöver inte göra mer än vi kan. Och det är helt OK att vi gör det vi kan, där vi kan.