Kapitel 29: Snurr på nöjesetablissemanget

En förmiddag vid tiotiden, när jag står i köket och plockar undan efter frukosten, kommer Marianne gående med bestämda steg.
– Nå, blir det nåt eller hur blir det?
– Öööh… Om det blir nåt?
– Ja! Här händer ju INGENTING på det här stället! Såhär sköter man faktiskt inte ett nöjesetablissemang!
– Nej, det är sant. Är det något särskilt som Fru Marianne har i tankarna?
– Det är faktiskt inte mitt jobb att tänka ut programmet här.
– Nej, det är klart. Jag ska höra efter med chefen.
– Ja. Och låt det gå undan!
– Det ska jag göra.

Jag växlar några ord med Shirin, och vi bestämmer att satsa på en musikstund på eftermiddagen. Shirin tycker om att baka, och jag tycker om att sjunga, så med gemensamma krafter ska vi nog kunna få lite rotation på det här nöjesetablissemanget.

Vi får många chanser att göra bruk av den här förestående musikstunden under tiden fram till den börjar. Redan tio minuter senare kommer Marianne igen, med fingret i luften:
– Jag måste faktiskt rikta skarp kritik mot driften av det här nöjesfältet, ni kan inte tro att publiken ska komma tillbaka om man bara ska sitta här och glo!
– Å, Fru Marianne! Så bra att ni kom! Jag skulle hälsa från chefen och tala om att klockan 15 blir det en musikalisk matiné här i matsalen, då är ni mycket välkommen.
– Ja, om jag nu är kvar här till dess.
– Det hoppas jag att ni vill vara, det vore mycket trevligt. Kan jag få bjuda på lite frukt så länge? Jag har precis gjort i ordning några päronklyftor, jag tänkte att det kanske kunde smaka?

Margit måste ha tag på Erik, han är inte här just nu men han skulle komma till konserten i eftermiddag, har du hör det, Margit, att vi ska ha konsert i eftermiddag? Det är visst nån sån där önskekonsert, att man får önska olika sånger, har du någon favoritartist som du hört mycket på? Lasse Lönndahl, ja han är bra! Får jag bliiiiii din tangokavaljer… Vi tar några danssteg, Margit och jag, och Margit berättar att hon och Erik ofta brukar gå ut och dansa, det finns en dansbana inte långt från Skogsbacka.

– Syster, syster! Jag har sådan vansinnig ångest, kan jag få min medicin snart?
– Javisst, klockan tolv. Du, Ingegerd, jag tänkte höra med dig, vi ska ha en konsert här klockan 15, tror du att du skulle ha lust att göra något av dina revynummer? Det blir ju roligare att varva lite, jag ska sjunga och spela gitarr, och jag vet ju att du och din man hade den här revyscenen…

Under lunchen talar vi om våra olika favoritsånger, vad vi ska önska sen när artisten kommer.
När disken är klar tar Shirin med sig Ingegerd och Lilly ut i köket att baka äppelpaj. Jag städar under tiden, tar med mig Margit, som är orolig. Hon får hjälpa till att vika strumpor medan jag byter lakan, tvättar toalett och handfat, skurar golv och rensar ventilen, först i Ingegerds rum och sedan i Margits. En maskin tvätt hinner vi med också, innan det är dags att börja samla folket till Fest. En doft av kanel och nybakt sprider sig på hela avdelningen, det råder en stämning av glad förväntan.

Klockan tre sitter vi bänkade allihopa. Shirin har gjort i ordning kaffevagn: kaffe, te, mjölk, socker, och så hembakt äppelpaj med vaniljsås.
Den första halvtimmen går åt till kaffe-leken: servera, njuta, kommentera, Lilly och Ingegerd som har bakat, brukar du baka, Alma… Vi berättar om pajer vi bakat, pajer vi ätit, pajer som misslyckats… När det här pratet har fått ta sin tid och börjar ebba ut, då går jag efter gitarren.
Så fort Kristin får syn på den börjar hon nynna: gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.
– Å ja, Rönnderdahl! Den tar vi! Visst är det nåt särskilt med Taube, han har liksom en särskild plats i våra hjärtan.
– Javisst, säger Maja, och vad har han där att göra! Jag har sagt åt honom att nu får han allt ta och pallra sig hem, klockan är mycket!
– Du sa det? Ja. Ja, Sjösala betydde mycket för Evert Taube, det var där han skrev många av sina sånger.
– Vi bodde granne med Evert Taube på somrarna, säger Marianne.
– Gjorde ni det? Ni hade också sommarhus i Roslagen?
– Vi var där varenda sommar. Det har blivit många fina minnen.
Och så sjunger vi om Rönnerdahl som valsar över Sjösala äng.
När vi sjungit klart säger jag till Margit:
– Och du, Margit, du tycker om Lasse Lönndahl, har jag hört. Får jag bliiiii….
– … din tangokavaljer, fyller flera stycken i.
– Haha, ja den kan vi visst allihopa! Ska vi ta den?
Och så tar vi den. Och En sjöman älskar havets våg tar vi också, så att Connie kan sjunga med. Och
– Alma, Brotorp, där du är uppväxt, ligger inte det i Småland?
– Ja, utanför Jönköping.
Kristin börjar nynna: Det är flickorna i Småland…
Och så faller vi in allihopa: … Sussilull och Sussilo…

Vi har knappt sjungit klart när Lilly flikar in:
– Och så finns det ju en flicka i Havanna också.
– Ja, just det, det har du rätt i! Hon som satt i ett fönster och vinkade åt en karl.
– Hallå, säger Margit. Shirin lägger armen om henne.
– Hallå, finns här någon stilig karl, vinkar hon nog där i sitt fönster.
Marianne skrockar.
– Ja, man kan undra vad det var för en karl.
– Haha, ja, det kan man verkligen undra, det var nog kanske ingen gentleman direkt.
– Har du sett min man? frågar Margit.
– Erik? Ja, han är en riktig gentleman! Det är annat det, än den här sjömannen. Vi sitter just och pratar om flickan i Havanna, vad säger du, Margit, ska vi ta den?

Sådär går vi vidare, från den ena till den andra. Pappa kom hem, ja den är söt! Och Daggstänkta berg, den kan vi alla. Och så finns ju den här fantastiskt vackra sången som jag har fått lära mig av dig, Ingegerd, ”Av längtan till dig”. ”Storfiskarvalsen” då, av Thore Skogman, kan ni den? När storfiskarn talar om hur stora fiskar han får… Storfiskarn, det måste väl vara Nándor det, visst har du tyckt mycket om att fiska, Nándor? Haha, ja, Povel Ramel är också kul, han har ju skrivit den där om han som inte kunde få upp sin kokosnöt…

Det är så mycket i en människa som kan lockas fram med musik. Minnen, berättelser, igenkännande. Men också möjligheten att vara tillsammans. De här tio människorna som bor här, deras sociala förmåga räcker inte längre för att av egen kraft skapa samtal och gemenskap med varandra. Men när vi sjunger tillsammans, då kan de det.

Musikstunden närmar sig sitt slut, och Shirin säger:
– Flicka från Backafall, kan du den?
– Å ja, den är fin! Är det en av dina favoriter?
– Ja, jag tycker melodin är så otroligt vacker.
– Ska vi ta den till slut? Den är skön att avsluta med.
Och så tar vi den. Flicka från Backafall, briggen Tre bröder…
När vi sjungit klart blir det tyst en lång stund. Vi sitter och liksom bara njuter av skönheten i melodin, i detta att kunna sitta såhär tillsammans.

– Det var verkligen underbart det här, säger Marianne till slut och reser sig. På styrelsens vägnar ber jag att få framföra ett varmt och innerligt tack till er, fru Lindfors, för att ni tagit er tid att komma och gästa oss såhär. Vi hoppas få se er igen en annan gång!
– Tack så väldigt mycket, det ser jag fram emot!

Till nästa kapitel: Postgång

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>