Nästa morgon när jag kommer strax före sju möts jag av ett stort leende från nattpersonalen:
– Vem var det som jobbade igår kväll? Det har inte varit någonting på hela natten! Vad har ni gjort för att trötta ut dem så?
Glad i hågen sätter jag igång med morgonbestyren: Börjar med att tända lamporna, stänga av TVn, sätta på Mozart. Skriva upp dagens datum, dagens namnsdagsbarn, dagens meny och vem som jobbar på aktuellt-tavlan. Kollar i dagboken om det är nåt speciellt idag. Det är sittgymnastik kl 10.30. Sedan spritar jag händerna, går ut i köket, sätter på kaffe. Tar fram bröd och smör, plockar fram assietter, skedar, kaffekoppar.
Nu hör jag Margit ropa från sitt rum. Jag vet att om jag går in direkt kommer hon att förbli lugn, om jag väntar kommer hon snart att ha arbetat upp sig till hysteri. Och har hon väl kommit så långt är det svårt att lugna henne. Alltså lägger jag en handduk över smörgåsarna jag börjat på och går in till Margit.
– God morgon, Margit! Å, vad roligt, har du vaknat! Nu kanske jag kan få lite sällskap!
– God morgon! Men vilken tur att du kom! Jag undrade just vad jag skulle ta mig till. Här kan jag ju inte ligga!
– Nej, kom så ska jag hjälpa dig upp. Du kanske behöver gå på toa till att börja med?
Jag tar ner hennes morgonrock och sveper den om henne, vi går ut på toaletten, hon kissar och får en torr blöja. Sedan går vi ut i köket tillsammans. De boende ska egentligen inte vistas i köket, men om jag sätter Margit ensam för sig själv i matsalen kommer hon att börja ropa, och det gör ju ingen skada om hon sitter här i en stol.
– Vill du inte sitta här och hålla mig sällskap, det skulle vara så roligt, jag höll precis på att börja ställa fram frukost. Vad säger du om en kopp kaffe?
Jag drar fram en stol åt henne och hjälper henne att sätta sig, spritar händerna och fortsätter med smörgåsarna.
– Nejmen har du kaffe! Det är det bästa det, att börja dagen med en kopp kaffe.
– Ja, eller hur! Det är alldeles strax klart, tror jag.
Sådär pratar vi på, om kaffe och smörgåsar, om favoritpålägg och brödsorter, om gamla tider med frukostar åt man och barn…
Nu hörs steg i korridoren. Det är Dolores. Jag hör redan på stegen att hon är stressad.
– Jag är lite sen, det var stopp i tunnelbanan, man blir ju helt tokig, jag kunde ju inte hjälpa… säger hon medan hon ställer in sin väska på kontoret.
– Det är lugnt, Dolores, ropar jag, vi har det bra, vi är precis klara med frukosten, vill du ha?
Dolores kommer ut i köket, hon ser jagad ut.
– Nejmen Margit, här får du inte sitta, boende får inte vara i köket.
– God morgon, Dolores! Hur är det med dig, du ser stressad ut?
– Margit får inte vara i köket, hon ska sitta där ute vid bordet.
– Jo men först måste vi ju göra frukost, säger jag. Visste du att Margits favoritpålägg är leverpastej?
Men Dolores hör inte på. Hon går fram till Margit, drar upp henne på fötter och sätter henne ensam vid bordet i matsalen.
– Vad är det här för begravningsmusik, säger hon, stänger av Mozart och sätter på TVn. Sedan kommer hon ut i köket.
– Hallå! ropar Margit.
Jag gör i ordning en kopp kaffe och en assiett med en leverpastejsmörgås, och ska precis gå ut med den till Margit.
– Margit ska ha ostsmörgås, säger Dolores.
– Fast hon och jag talade precis om favoritpålägg, och då berättade hon att hennes favoritpålägg är leverpastej.
– Det har hon aldrig ätit förr, hon äter alltid ostsmörgås, det står här på listan att hon ska ha ostsmörgås.
– Nå, vi kan ju prova.
Dolores svarar inte. Hon har sammanbitet börjat torka av den nytorkade diskbänken.
– Är det nåt särskilt som har hänt, du verkar jättestressad?
– Hallå! ropar Margit. Är det någon där?
– Hallå, Margit, svarar jag, nu ska du alldeles strax få kaffe och smörgås.
På TV är det fotboll. Supportrar som skriker, en domare som blåser i visselpipa, och så en fotbollsreporter som låter som om han hade tre minuter kvar att leva och måste hinna få ur sig allt han har på hjärtat innan han dör.
– Hallå! ropar Margit.
Gud. Ge mig sinnesro.
Gud, ge mig sinnesro.
Gud, ge mig sinnesro.
HALLÅ!!! Du måste ge mig sinnesro NU! JAG STÅR INTE UT!