En morgon är Ingegerd inte där.
När jag kommer in i personalrummet ser jag direkt att något har hänt. Samyan och Soheila sitter knäpptysta och allvarliga. Så säger Samyan:
– Ingegerd har gått bort.
– Va!
– Ingegerd har gått bort. I lördags.
Jag blir stum. Försöker ta in det han säger. Ställer ner väskan, sätter mig långsamt.
– Oj. Det kom plötsligt. Hon har ju inte varit dålig.
– Nej. Hon klagade över hjärtklappning på kvällen, men det brukar hon ju göra, och vi lade henne som vanligt. Men sen blev det värre, och ett par timmar senare var hon död. Niklas var här.
Jag är stum. Ingen säger något på en lång stund. Jag ser henne framför mig. Hjärtklappning. Denna förtärande ångest. Ser hur hon vädjande, med brinnande ögon, sträcker ut händerna. Som hon så ofta gör. Gjorde. Var det någon som tog hennes händer? Var det någon som var där med henne?
– Var de anhöriga här?
– Nej, det gick ju så snabbt, de hann inte hit. Dottern kom sen, men då var hon redan borta.
Tystnad.
– Ingegerd, säger jag tyst.
– Man saknar henne.
– Ja.
Tystnad.
– Är hon kvar?
– Nej, de hämtade henne igår.
Tystnad.
– De anhöriga har varit här och pratat med Frida, de kommer och städar ur rummet på torsdag.
– Å.
Men… Men…
– Får man gå på begravningen?
– Det har inte varit tal om det, men du får säkert gå om du vill, du är ju kontaktperson. Var.
Tystnad.
Jag kan inte fatta det. Ska Ingegerd aldrig mera…? Ska vi aldrig mera göra den där leken ”klockan tolv får du din medicin”? Aldrig mer hennes hand i min. Aldrig mer hennes skratt, hennes historier, hennes dikter.
Jag brukar aldrig klaga på maten, men den här är verkligen under all kritik. Tänk att just det skulle visa sig vara sant. Under det dryga år vi känt varandra har hon faktiskt aldrig klagat på maten. Jag ler genom tårarna.
– Vad tänker du på?
– Jag tänker på den där dan jag kom. När hon klagade på maten. Och du bemötte henne så himla fint. Och jag satt där och matade Maja och hörde på er, och jag tänkte att här vill jag vara. Här finns mina bästa möjliga läromästare i konsten att vara Här och Nu.
Tystnad.
– Brukar det vara någon minnesstund eller hur går det till?
– Nej, det brukar inte vara nåt speciellt.
– Men nog vill man väl på något sätt… hedra henne?
– Nej, det skulle bara göra dem oroliga.
– Tror du det? Det tror inte jag.
Tystnad. Så säger Samyan:
– Ibland tänker jag att man ska inte fästa sig för djupt vid dem, då gör det så ont sedan, när de går bort.
Tystnad.
– Nej, säger jag. Det är tvärtom. Man ska älska dem allt vad man orkar så länge de lever, så länge det finns tid. Sedan, när det är för sent att ändra något, då lever de kvar i ens hjärta och lyser upp därinne.
Tack, Ingegerd.
Tack för att jag fick gå en stund vid din sida. Tack för allt du gav mig. För allt jag fick tillfälle att ge dig. Tack för all kärlek som flödade, som du gav mig tillfälle att få uppleva. Tack för de svåra ögonblicken vi delat, och tack för de lysande, vackra, roliga. Tack för den kärlek du väckte i mitt hjärta, och tack för den värme och det förtroende du visade mig.
Tack för alla dikterna, tack för glada skratt och roliga historier, tack för kämpaglöd och delad mänsklighet.
Tack för allt du lärt mig. Tack för det mod du väckte i mig. Du tog verkligen fram det bästa i mig. Du var inte rädd för att väcka känslor, inte rädd för att kräva av människorna omkring dig att de skulle ta ställning. Du inspirerade mig att göra sådant som jag idag är mycket stolt och tacksam att jag gjorde. Tack.
När jag skriver detta, flera år senare, finns du kvar hos mig, som ett starkt ljus i mitt hjärta. Jag är så tacksam för att jag fick lära känna dig, för att jag fick gå bredvid dig en stund på jorden.
Tack.