Den här kvällen jobbar jag med Dolores. Det är allhelgonaafton, jag har läst på om gamla traditioner kring allhelgona, och så har jag tagit med mig värmeljus och tändstickor, jag tänkte att vi skulle prova med en liten ceremoni vid kvällsfikat.
Vid eftermiddagsfikat talar vi om de här traditionerna. Jag berättar lite om vad jag läst, om hur man samlades för att hedra dem som gått bort, om tacksägelseceremonier från världens alla hörn, om spöken, riter, lekar och kyrkogårdsbesök.
Marianne berättar hur hon alltid brukat ta med sig barnen till sina föräldrars grav, de hade en speciell ljuslykta som de tände varje år, och så brukade de sjunga Mariannes morfars favoritsång: O store Gud.
Lillys man Ted kom från Amerika, så hemma hos dem var det alltid släktmiddag med späckad kalkon, det gällde att få kalkonen i ugnen i tillräckligt god tid, det tar längre tid än man tror.
För Alma var det en kyrklig högtid, hon minns hur vackert det var, med alla tända ljus, och så tacksägelsegudstjänst, där man blev påmind om dem som gått före. Så berättar hon om hur hon en gång i sin ungdom fick tillfälle att lyssna på Nathan Söderblom, som gjorde ett mycket stort intryck på henne. Han hade talat om helgon. ”Helgon kallas människor som i ord och handling har visat att Gud lever”, hade han sagt. Alma hade funderat mycket på det.
Efter middagen, medan vi plockar i diskmaskinen, frågar jag Dolores om det är OK för henne om vi skulle göra en liten ljuständningsceremoni före kvällsfikat.
– Ljuständning?
– Ja, man brukar ju ofta göra det till Allhelgona. Hur brukar man göra i Chile, har ni någon dag när ni firar de döda?
– Ja, Día de los muertos. Då är det en stor fest, man tänder ljus och eldar, man har blommor och god mat.
– Å! Vad fint! Día de los muertos. Det är vackert. Skulle vi inte kunna göra nåt sånt här?
– Nej, det hinner vi inte.
– Jo, det hinner vi. Jag går till nio idag, jag lovar att du ska få gå hem klockan åtta som vanligt. Om vi inte är klara så tar jag resten.
– Jaja, om du vill så. Men dom kan ju inte tända några ljus.
– Jag tänkte såhär att om vi gör i ordning kvällsfikat färdigt, och sen samlar vi alla, så att vi kan sitta ner tillsammans i lugn och ro sedan. Så får vi se vad som händer, det behöver ju inte bli på något särskilt sätt.
– Jaja.
Så vid halv sju står kvällsfikavagnen dukad, Alma, Connie och Margit är färdigt ombytta och alla är samlade runt matbordet. Jag har stängt av TVn och släckt taklampan, så att rummet bara är upplyst av lamporna i fönstren och golvlamporna i hörnen.
Sedan har jag satt mig bredvid Margit, så att jag ska kunna stryka henne över ryggen om det behövs, så att hon förstår att vi är där tillsammans med henne. Dolores har dukat fint, på bordet ligger en liten duk och så har hon gjort en dekoration av kvistar, en sådan som hon brukade göra hemma i Chile. I mitten står en enkel ljusstake i glas med ett blockljus, i en skål ligger de värmeljus jag haft med mig, och så har vi en stor tallrik. Det blir alldeles tyst kring bordet när jag släcker taklampan och tänder blockljuset. För en gångs skull är det alldeles alldeles tyst. Koncentrerad närvaro. Vi sitter så en stund, och bara njuter av stämningen.
– Vad fint ni har gjort, säger Lilly.
– Jag tänkte att vi skulle ha en liten enkel tack-ceremoni, säger jag. I Chile, som Dolores kommer från, där brukar man kalla det Día des muertos, var det så, Dolores?
– Día de los muertos.
– Día de los muertos. Och här heter det alla helgons dag. När man hedrar de människor som gått före. Så jag har tagit med mig lite ljus, jag tänkte att vi skulle tända ljus för våra nära och kära. Den som vill kan få tända ett ljus för någon som betytt mycket i ens liv. Om man vill får man gärna säga något om den personen.
För att åskådliggöra hur jag tänkt mig det hela börjar jag själv. Jag tar ett värmeljus, tänder det på det stora ljuset i mitten, ställer det på tallriken och säger:
– Jag tänker på min mamma. Utan henne skulle jag inte alls finnas till, och jag är jättetacksam att hon har fött mig och tagit hand om mig, sett till att jag alltid haft mat och kläder.
Vi sitter tysta en stund och ser på det lilla flämtande ljuset. Sedan säger jag till Margit:
– Margit, vill du tända ett ljus för någon?
– Jaa! utbrister Margit med stort eftertryck. Min mamma, hon fanns alltid där när jag kom hem från skolan, hon var så duktig, hade alltid middagen klar när far kom hem, och om man hade slagit sig någon gång, då kunde hon blåsa så att det inte gjorde ont längre.
Jag hjälper henne att tända ett ljus, håller om hennes hand så att hon kan tända det och ställa det på tallriken. Sedan är det Mariannes tur. Hon tar ett ljus, tänder det, säger, med tjock röst:
– För alla gamla vänner.
Efter en stunds tystnad skjuter jag över skålen till Sonja. Hon tar ett ljus, tänder det och säger sakligt:
– Ja då får jag tacka så mycket för maten.
– Tack, Sonja.
Det blir tyst igen, sedan är det Kristins tur:
– Jag tänker på vårt gäng hemma i Rusksele, vi var ett gäng flickor som alltid höll ihop. Jag minns en gång när jag behövde nya skor och vi inte hade några pengar, då skramlade flickorna ihop till ett par skor till mig.
– Tänk att få ha sådana vänner.
Så är det Majas tur. Från hennes livsberättelse vet jag att hon haft en syster, Anna, som stått henne väldigt nära, och min tanke är hjälpa Maja att tända ett ljus för Anna.
– Maja, titta här, här får du ett ljus, säger jag och lägger ett ljus i hennes hand. Själv tar jag ett annat ljus.
– Nu ha vi ljus här i vårt hus, sjunger Maja plötsligt.
– Å, du tänker på julen. Brukade du sjunga den där på jul när du var liten?
Maja hör inte på, men hon ler, och nynnar stilla. Julen är kommen hopptralallalla.
– Du blir glad när du tänker på julen, Maja. Ska vi tända ett ljus för alla fina jular du har fått uppleva? Jag tänder ljuset, ställer det på tallriken, och så sjunger vi alla mjukt med i det där sista trallallalllalla-et, Maja dirigerar förstrött med handen i luften.
Sådär går vi varvet runt. Det är mycket gripande. Så mycket det finns att vara tacksam för! Cirkeln avslutas med Dolores. Hon sitter tyst en stund, sedan säger hon:
– Jag tacksam för att jag fick komma till Sverige då när militärjuntan hade tagit över i Chile. De våldtog och mördade min mamma och min storasyster, men min pappa fick med sig mig. Vi flydde till Sverige. Jag är tacksam för att vi fick komma hit.
Jag får tårar i ögonen. Dolores. Finaste Dolores.
När alla är färdiga, och det står tolv små värmeljus på tallriken och hjälps åt att lysa upp det mörklagda rummet, tar jag fram gitarren och sjunger Tove Janssons Höstvisa: En enda sak är viktig, och det är hjärtats lust, och att få vara samman med varandra. Och så hakar alla på i refrängen: Skynda dig, älskade, skynda att älska…
Det känns lite svårt att bryta, men till slut gör vi det ändå: tänder lamporna, släcker ljusen och dukar fram kvällsfikat. Vardagens pyssel fyller stunden med sin vanlighet: mediciner, servering, vill du ha kaffe eller te Johanna, titta här, Maja, här är lite smörgås till dig, hallå, Margit, vi är här…
Ändå dröjer något av stämningen kvar, det vilar ett slags lugn över kvällsmåltiden. Efter maten går läggningen lätt och behändigt, och när alla kommit i säng säger Dolores:
– Vad fint det blev. Jag tänkte först att VAD ska det bli av det här, men det blev fint, faktiskt. Du är skicklig.
– Jag var också nervös, svarar jag, jag hade ju ingen aning om hur det skulle gå. Utan dig hade det aldrig gått. Att du var med på det. Och du, Dolores. Vad glad jag är att du kom till Sverige.