En dag när det inte är något särskilt att göra bestämmer jag mig ändå för att göra rent bakom spisen. Niklas är iväg med gänget på husets allsångscafé, jag är ensam kvar på avdelningen med Sonja, som inte ville gå med, och det är alldeles lugnt. Så jag utrustar mig med plastförkläde, plasthandskar, Mr Muscle, skrubbsvamp och trasa, och drar fram spisen.
– Vad tyst och ödsligt det är här, säger Sonja, händer här verkligen ingenting?
– Är det tyst, tycker du? Skulle du vilja gå på allsångscaféet i alla fall?
– Usch nej, allsång, det vill jag inte gå på.
Nu vet jag att Sonja älskar dansbandsmusik, så jag föreslår att vi kan sätta på skivan med Lasse Stefanz. Ja, det vill hon gärna. Av med plasthandskarna, på med skivan, Sonja slår sig ner vid bordet, jag serverar henne en kopp kaffe och en kakbit, ut i köket igen, på med handskarna.

Det är väldigt uppenbart att det inte är en vecka sedan någon gjorde rent bakom spisen sist, om man säger så. Jag sopar ihop ett rejält lass brödsmulor, linfrön, dammtussar och jag-vet-inte-vad, och går lös på de intorkade grötresterna med Mr Muscle och skrubbsvamp. I ögonvrån ser jag hur Sonja sitter vid matbordet och Diggar. Härligt! Jag gnuggar på och känner mig nöjd med tillvaron.

Efter en stund har Sonja börjat sjunga med: ”Men trots att vi förändrats finns ändå något kvar, som tiden aldrig rår på, det är känslorna vi har…” Hon sjunger inte så tonsäkert, men hon sjunger med innerligt engagemang! Jag blir alldeles varm i hjärtat, jag gnuggar på och känner mig oändligt tacksam att få vara just här, just nu, få stå här och göra rent och fint och höra Sonja njuta av musiken.

Rätt vad det är kommer hon tassande ut i köket, pickar mig med ett finger på axeln, tittar uppfordrande på mig och säger:
– Får jag lov?
– Va?
– Ska vi dansa?
– Dansa? Ja men ja, vad kul!
Jag drar av mig plasthandskar och förkläde, vi sätter på låten en gång till och så rockar vi loss, Sonja och jag, där i den tomma matsalen:

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv.
Den lycka som vi känner, låt den vara livet ut.
När jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå,
då ska vi tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv.

Viktigaste först. Spisen får vänta. Ett sådant här tillfälle kan man ju bara inte missa!

Till nästa kapitel: DEL 2: Om undersköterskans samhällsställning i dagens Sverige