När den här berättelsen tar sin början hade jag nyligen blivit ensamstående med tre barn i VAB-ålder. Utan att gå in på detaljer kan jag säga att detta var en livssituation med ett tungt ansvar för en inte alldeles lättadministrerad vardagsverklighet. Inte heller hade jag någon omkring mig som kunde hjälpa mig med barnvakt.
Jag hade arbetat som personlig assistent, ett arbete som innebar att jag var ensam hela dagarna med min brukare i hennes hem, med instruktionen att ”vara hennes händer och fötter”. Det här var en brukare med… ett tungt bagage, och arbetssituationen blev allt mer ohållbar. Till slut gick det inte längre. Jag gick i väggen med ett stort brak. Sjukskriven ett halvår.
Många personliga assistenter är anställda direkt av brukaren. I ett sådant fall får man helt enkelt sparken om man blir sjuk – brukarens rätt att själv välja assistenter upphäver i praktiken LAS. Det är naturligtvis rimligt att man ska kunna välja sina assistenter. Men, som så ofta i vården: priset för denna fullt rimliga valfrihet betalas nästan helt och hållet av dem som jobbar där: obefintlig anställningstrygghet, obefintlig arbetsledning, godtycke, och en väldigt konstig arbetssituation, där man blir beroende av att göra sig personligen omtyckt för att inte bli av med jobbet från den enda dagen till den andra. Kanske hos en person som… liksom lever i sin egen verklighet. Naturligtvis kan man i ett sådant fall inte heller räkna med några sakliga referenser till nya jobb.
Jag hade tur. Min brukare hade talat mycket om att hon ville överta administrationen själv, men hon hade aldrig kommit till skott. Därför var jag fortfarande anställd av kommunen. Och därför fick jag inte sparken direkt, utan hade rätt till omplacering.
När brukaren t.ex. har semester står man som personlig assistent utan arbete och lön. Tack vare att jag var anställd av kommunen hade jag istället möjlighet att vikariera på Sagolandet. Där lärde jag känna Solange, chefen där. Så när det nu blev aktuellt med omplacering tänkte jag att henne ville jag ha till chef.
Det finns två sätt att se på människor som man är satt att styra över: antingen tror man att de är i grunden lata och ovilliga, och i så fall måste man vara ”hård” mot dem för att få ut mesta möjliga. Eller också tror man att de är i grunden angelägna om att göra ett så gott jobb de kan. I så fall gäller ledaruppdraget att ordna bästa möjliga förhållanden, så att ”så gott de kan” blir så stort som möjligt. En sådan chef var Solange.
För min egen del är jag absolut beroende av att ha en sådan chef. Jag kan inte tänka mig att arbeta på något annat sätt än att göra mitt allra bästa i de sammanhang jag är en del av, och om man gör det och har en motpart som inte tror på en och som ser det som sin uppgift att ge så lite som möjligt i gengäld, då går man sönder.
Just i den här situationen var jag också helt beroende av att ha en chef med fokus på att göra livet möjligt, annars hade det helt enkelt inte varit möjligt för mig att arbeta alls. Hur gärna man än vill eller hur mycket man än Måste det så är det helt enkelt inte möjligt att vara på två ställen samtidigt. På jobbet är jag möjlig att ersätta, som mamma är jag inte det.
Så när jag nu kände att jag återhämtat mig tillräckligt för att kunna börja tänka på att arbeta igen, då kontaktade jag Solange. Jag fick komma och träffa henne, och under vårt möte berättade jag helt ärligt för henne om min situation. Hon lyssnade uppmärksamt, uttryckte sin beundran för att jag klarat av det jag klarat av och erbjöd mig en plats på demensavdelningen. Hon hade sett hur jag arbetade, sade hon, och min berättelse hade stärkt hennes övertygelse om att jag var en sådan medarbetare hon gärna ville ha i sin organisation. Hon trodde på mig.
Det kan jag inte påstå att jag gjorde själv. Jag hade aldrig tidigare arbetat på demensavdelning. Jag var vid den tidpunkten ännu inte utbildad undersköterska. (Visserligen hade jag läst två år på psykologlinjen, jag hade en tvåårig folkhögskoleutbildning i kommunikation, etik och andlig fördjupning, jag var utbildad massör och dessutom vissångerska, men sådant räknas inte som ”kompetens” när man mäter vårdkvalitet.)
Och så var jag ju ensam ansvarig för tre barn. Jag var mycket noga med att göra tydligt för Solange att om det krockar så är jag tvungen att prioritera barnen, jag har ingen annan som rycker in där, och på en deltidslön som vårdbiträde är det inte aktuellt att betala barnvakt, hur mycket RUT-avdrag man än drar av.
Solange lyssnade tålmodigt, men ville ändå anställa mig. Jag ville inte att hon eller de boende skulle bli lidande, och jag var osäker på min egen arbetsförmåga, så jag insisterade på en period av arbetsträning, en möjlighet som jag hade läst om i en broschyr från Försäkringskassan. Att prova sig fram i lugn och ro för att se om man kan få det att fungera.
Så kom det sig att jag blev kallad till ett möte med Försäkringskassan och kommunens personalchef. Den som har gått i väggen har rätt till rehabilitering och arbetsträning, så jag trodde inte det skulle vara några konstigheter. Istället kände jag mig trygg om att det skulle uppskattas att jag själv tagit det här initiativet.
Försäkringskassan, Landstinget, Arbetsmiljöverket, Arbetsförmedlingen, försäkringsbolagen, Stressforskningscentrum och många fler har lagt ner enorma resurser på att utreda hur man ska kunna ta tillvara arbetsförmågan hos en sådan som mig. Denna forskning har (kanske inte helt överraskande) kommit fram till att det handlar om sådant som samverkan, kommunikation, anpassningar på arbetsplatsen, att fokusera på mina resurser, och inte minst, om min egen aktiva medverkan.
Jag kom till mötet väl förberedd men inte särskilt orolig. Lösningen var ju redan klar, det här skulle bara handla om de praktiska detaljerna. Kunde man tro.
När jag kom hade Eva, kommunens personalhandläggare, och Lena, Försäkringskassans rehabiliteringshandläggare, redan börjat. Jag tittade på klockan, nej, jag var inte försenad, jag var en kvart tidig. Kom in och sätt dig, vill du ha lite kaffe, ja tack, gärna, vad gott. Efter lite allmänt småprat om kaffet och vädret tog så Eva, personalchefen, till orda:
– Jaha, då ska vi se då. Mia har alltså bett om en omplacering från sitt ensamarbete som personlig assistent. Vi har tittat på hennes kompetens, och hon har ju inte någon vårdutbildning. Trots detta har vi beslutat att så att säga låta henne prova ett arbete inom äldrevården, innan vi går till en uppsägning på grund av arbetsbrist. Så då undrar vi hur Försäkringskassan ställer sig till en period av arbetsträning. Dels för att Mia ska få se hur det känns, om hon klarar av ett vanligt arbete, och dels för att arbetsgivaren ska få se om det fungerar, om Mia kan fungera i ett arbetslag.
– Ja, det låter väl rimligt, svarar Lena från Försäkringskassan. Så vänder hon sig till mig:
– Vad säger din läkare?
– Jag har träffat olika läkare varje gång sedan jag blev sjukskriven för sex månader sedan, men vad den senaste säger kan du se här i läkarintyget. Hon tycker det låter som en bra plan.
– Och vad tror du själv?
– Jag tror också på det här. Jag mår bra nu och ser fram emot att få återgå i arbete. Jag tror att en gradvis upptrappning med rehabersättning är precis vad jag behöver. Jag har tänkt såhär att för att detta ska fungera behöver jag två saker. Det ena är en ordentlig introduktion. Jag har ju vikarierat där förut och man har uppskattat min insats. Men som Eva säger så är jag inte utbildad för äldrevård. Däremot har jag ju arbetat både i hemtjänst och med personlig assistans, och så är jag ju trebarnsmor. Jag behöver bara lite tid för att bli skicklig i just de arbetsmoment som förekommer i demensvården.
– Alltså, arbetsträning är inte till för sådant, det är inte därför man har arbetsträning, säger Lena och sneglar på Eva.
Jag förstår inte hur hon menar. I alla broschyrer står det att jag ska medverka bland annat genom att tala om vad jag behöver för att kunna återgå i arbete. Men när jag gör det så säger hon att det inte är därför vi är här. Varför är vi då här? Men jag tror inte att mina chanser att få börja jobba igen blir större av att jag insisterar på just det just här, så det vettigaste verkar vara att släppa det bara.
– OK, säger jag därför. Mitt andra behov är att jag måste få ihop bitarna i mitt liv, som du ser i sjukintyget är jag nu ensamstående med tre barn.
– Alltså, det är inte det man har arbetsträning för. Ditt privatliv kan vi naturligtvis inte ta någon hänsyn till här, arbetsträning har man på grund av din rent medicinska diagnos, för att se om du fungerar i arbetslivet.
Min rent medicinska diagnos.
Jag har varit sjukskriven för ”ångestsyndrom” (diagnoskod F419P). Det är en etikett som doktorn hittade i en bok och skrev på sjukintyget eftersom man inte kan sjukskriva någon bara för att alla krafter är slut och man inte kan sluta gråta. Mina ”medicinska symtom” har varit att jag inte kunnat äta, inte sova, inte tänka klart och till slut inte resa mig. Som jag ser det beror detta inte på någon defekt hos mig, utan på att jag under lång tid har försökt hantera stora påfrestningar, bl.a. våld, skilsmässa, rättsprocess, tre barn i kris, förlust av allt jag ägde, akut fattigdom samt på det en ohållbar arbetssituation. Jag ser inte detta som någon sjukdom. Det är ett friskhetstecken, inte ett sjukdomstecken, om en ensamstående förälder som står inför hot om vräkning reagerar på detta. Om man har order att infinna sig i domstol och man nekas ledigt från arbetet, då blir det ju lite konstigt att beskriva det som att jag ”inte fungerar i arbetslivet”.
Om allt detta står det i de papper jag lämnat in till Försäkringskassan. Men det hör alltså inte hit. Så med uppbådande av all självövervinnelse jag är mäktig låter jag också den bollen vara. Istället för att säga det jag skulle ha lust att säga, säger jag något som jag hoppas ska vara diplomatiskt i nuläget:
– Ja, nu när jag har fått möjlighet att återhämta mig mår jag bra. Som du ser i läkarintyget har jag inga symtom nu längre. Men jag måste ta ansvar för min sammanlagda livssituation så att symtomen inte kommer tillbaka.
– Om du mådde bra skulle det ju inte behövas någon arbetsträning, då skulle du ju helt enkelt kunna börja arbeta direkt. Det här har ingenting med din privata situation att göra, utan enbart med dina rent medicinska symtom.
– Ok.
Jag sväljer hårt. Tittar ner. Kom ihåg, Mia: det finns redan en lösning. Du ska inte bråka med de här människorna.
Men nog är det ändå underligt. Här har de en person som uppenbarligen klarar av en hel del. En person som nu på eget initiativ söker nya realistiska lösningar. Det finns redan en färdig lösning på problemet. Ändå håller de på såhär. Jag kan inte förstå varför. Är det bara något slags ryggmärgsreflex? Om rehabiliteringen av mig inte är till för att hitta lösningar som fungerar för just mig, vad är den då till för?
Nu tar personalchefen till orda:
– Nu är det ju så att det är arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet, och din privata situation kan man inte ta någon hänsyn till. Du måste naturligtvis stå till arbetsgivarens förfogande, och du får vara beredd på att arbeta de kvällar och helger som arbetsgivaren bestämmer, det är så som arbetet ser ut i vården.
Vad ska jag säga. Om man bortser från själva verkligheten så har hon naturligtvis helt rätt. Hon har rätt att kräva det av mig. Jag vet inte om jag har rätt att lämna barnen ensamma över helgerna när dagis är stängt. Men jag vet att så länge jag över huvud taget är vid liv kommer jag inte att göra det. Jag vet inte hur det är tänkt att ensamföräldrar ska göra i en sådan här situation. Jag vet inte om någon av oss skulle vilja leva i en värld där ensamföräldrar utan protester lyder sådana order. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag blundar och säger till mig själv: Mia. Du ska inte bråka med de här människorna. Du ska bara styra så gott du kan mot en bra lösning. Högt säger jag:
– Jaha.
Försäkringskassehandläggaren och personalchefen enas slutligen om en period av arbetsträning på två månader, med målet att jag ska vara tillbaka i full tid senast om två månader. Under denna period utgår ingen lön, utan Försäkringskassan betalar rehabiliteringsersättning med samma belopp som min sjukpenning.
– Hur känns det här då, Mia?, säger personalchefen till slut.
Hur känns det här. Jag sväljer och sväljer. Tittar ner. Kom ihåg, Mia: det finns redan en lösning. Det är inte de här människorna som är lösningen. Tack gode gud för människor som Solange. Utan sådana som hon skulle jag inte orka leva.
– Tack, säger jag.