Gandhi, han sa såhär: ”Var den förändring du vill se i världen”.
Att investera sin själ i något, att med hela sitt hjärta och all sin kärlek ägna sig åt det man gjort till sin uppgift, det gör intryck. Det inspirerar.
Ett vårdjobb är inte som ett fabriksjobb. Man kan inte utan vidare flytta över tänket från industrin till vården. Inte när det gäller lönsamhet och besparingar, och inte när det gäller arbetarnas rättigheter.
Vi som jobbar i vården – strejken är inte vår väg. Tanken med en strejk är att synliggöra för dem som har makten vad arbetet är värt. Men i vården är detta inte någon framkomlig väg. Vi kan inte synliggöra genom att lämna ogjort, det drabbar bara helt fel personer.
Men vi har i gengäld möjligheter som man inte har i verkstadsindustrin: att beskriva skönheten i en vardag full av kärlekshandlingar. Det vi gör, det berör alla människor. Vi har alla varit små, vi kan alla bli sjuka, vi lever med vår dödlighet. De flesta har anknytning till vården i någon form: egen erfarenhet, egna barn, egna föräldrar…
Vår kampmetod behöver inte vara att lämna ogjort, vår kampmetod kan vara att Berätta. Att påminna om det Riktigt Viktiga. Att synliggöra det fantastiskt vackra, viktiga arbete som pågår i vården hela tiden, varenda dag, oförtröttligt.
Om vi berättar, då kan vi bidra till att de människor som har att fatta beslut om ersättningar och arbetsvillkor får en konkret förståelse för vad deras beslut egentligen handlar om.
Vi får hela tiden höra att det handlar om pengar, och det låter ju objektivt och bra. ”Vi måste spara tre miljoner”. Men så är det ju faktiskt inte. Sverige blir inte fattigare, utan tvärtom rikare för varje år. Och pengar är inte något objektivt, pengar är en representation. Pengar representerar prioriteringar. ”Vi måste spara tre miljoner” betyder ju inte ”för vi håller på att svälta ihjäl”, det betyder ”vi väljer att ta tre miljoner från äldrevården till något annat som vi anser viktigare”.
Det är här vårt berättande kommer in i bilden. För det vi gör är verkligt viktigt. God vård för gamla mamma är något som människor verkligen vill ha. Den som ser vår konkreta vardag, den kan inte längre tänka såhär: Jaha, den här människan ägnar sig åt att finnas där och ta emot när livet brister – då ska jag å min sida göra mitt allra yttersta för att styra bort så mycket resurser som över huvudtaget möjligt därifrån.
Berättandet som facklig kampmetod skiljer sig från strejken också på det sättet att den vänder sig till enskilda människor. Som jag ser det är enskilda människor sist och slutligen vårt enda hopp här på jorden. Det är inte ”företag” eller ”kommuner” som byter blöjor, eller som fattar beslut. Det är människor. Det enda som finns att lita till, för en bättre värld, det är enskilda människor. Att hoppas på att människor använder de mandat de får till att göra goda, kärleksfulla val.
De som gör och de som bestämmer behöver kommunicera med varandra. Vi som vet hur det går till, vi kan bidra genom att berätta. De som bestämmer kan bidra genom att lyssna, och genom att göra modiga, mänskliga val och prioriteringar.
Gandalf, trollkarlen i ”Sagan om ringen”, han som har uppgiften att bekymra sig om allt som är gott och värdefullt och som är hotat av de mörka krafterna, han talar på ett ställe om själva syftet med det stundande kriget.
”Krig måste det bli”, säger han, ”då vi är tvungna att värna våra liv mot en förstörare som vill uppsluka allt – men jag älskar inte det blanka svärdet för dess skärpas skull, inte pilen för dess snabbhet, inte krigaren för hans bravur. Det jag älskar, det är bara det de försvarar: Númenors släktes stad. Jag vill se henne älskad för hennes minnens skull, hennes ålder, hennes skönhet, hennes närvarande visdom.”
Har inte girigheten idag blivit ett slags ”förstöraren som vill uppsluka allt”? Många människor tycks beredda att sälja ut snart sagt vad som helst för att berika sig själva eller sin organisation, med förevändningar som ”det är bestämt uppifrån”, ”marknaden kräver”, ”kommunen har inga pengar”. Det presenteras som något klokt, eftersträvansvärt och/eller nödvändigt att kommunen (dvs i grunden vi själva, alla vi som bor här) har satt upp som ett eget mål att så mycket resurser som över huvud taget möjligt ska styras bort från det som skulle ha varit själva det vi försvarade, det vi skulle älska och värna.
Någonstans vet vi alla vad det är som är Riktigt Viktigt i livet. Vad vi kommer att tänka tillbaka på med glädje, sen när livet går mot sitt slut. Det är knappast de pengar som vi sparade åt kommunen. Inte våra aktier och samlade rikedomar. Det är istället den gången vi räckte ut en hand till någon som behövde det. När vi med integritet och självaktning reste oss och gjorde det vi kände var det rätta. En stund av glädje och kärlek som vi delade med någon vi brydde oss om.
Så. Strejka är inte vår sak. Vår sak är att berätta. Att påminna om det Riktigt Viktiga.
Men det berättas ju faktiskt mycket om vården? Nästan varje dag kan vi läsa om den i tidningarna. Ja. Om skandaler, fusk och vanvård. Hur ofta läser vi om kärleken?
– Varför skulle jag skriva om det som är bra? undrar min påhittade aftonbladsjournalist. Det är väl ingen mening. Man förutsätter ju att det fungerar. Man skriver väl inte om att bussarna går i tid.
Nej, man gör ju inte det. Och vi som läser tidningen, vi får läsa om den ena vårdskandalen efter den andra. Det är skrämmande, det är deprimerande, och det är dessutom gravt vilseledande – proportionerna mellan skandaler och kärleksfulla handlingar är inte som de utmålas i kvällspressen.
Vad är det vi söker när vi läser om vården? Vilka frågor vill vi ha svar på när vi öppnar en tidning för att få veta något om verkligheten?
För egen del är jag till exempel intresserad av goda lösningar. Därför är det naturligtvis viktigt att uppmärksamma sånt som inte är bra. Jag vill gärna veta vad det var som faktiskt hände, jämfört med vad som kunde ha hänt istället. Om detta har hänt och vi inte vill ha det så, hur vill vi ha det istället? Och hur ska vi komma dit? vill jag veta.
På ett djupare plan handlar det förstås om större frågor än så: Hur går det till i vården egentligen? Hur ska det bli för mig, den dagen jag inte längre kan ta hand om mig själv? Hur stor är chansen att jag kan få uppleva god, kärleksfull vård jämfört med risken att det bara blir för jävligt?
Och som vårdjobbare är jag naturligtvis intresserad av inspiration, konstruktiva idéer och goda exempel som jag kan ta efter, i alla de tusen situationer i min arbetsvardag där det helt enkelt inte finns några alltigenom nackdelsfria lösningar.
Aftonbladsjournalisten är emellertid inte det minsta intresserad av sådant. Inte av goda exempel, inte av realistiska lösningar, och inte av att förmedla en realistisk bild av hur det kan vara att bli gammal här i Sverige. Aftonbladsjournalisten vill sälja tidningar. Det gör man bäst genom att kittla våra allra sämsta sidor: vår konsumtion av negativ energi (Har ni HÖRT vad DOM DÄR gjorde!) och den sköna känslan att vara bättre än någon annan (Det skulle jag AAALDRIG ha gjort!).
Att gå närmare in på alternativ eller lösningar, det är Jobbigt. Då skulle det ju till exempel kunna visa sig att det där förskräckliga som DOM gjorde, som jag aaaaldrig skulle ha gjort, det skulle jag visst ha gjort, om jag själv hade befunnit mig i just den situationen. Eller det skulle kunna visa sig att det inte finns några helt och hållet bra lösningar, att detta faktiskt var det bästa som någon kunde komma på, givet verkligheten.
Men sånt är jobbigt att tänka på. Det är mycket skönare och enklare att förfasa sig. Då kan man få leva kvar i föreställningen att egentligen borde det inte vara såhär, och egentligen borde någon annan se till att det inte var som det är.
Men det är såhär. Det är, bokstavligt talat, mycket som är skit i vården. Bajs är kladdigt, smutsigt och luktar illa. Det beror inte på att någon har slarvat eller fuskat eller begått ett misstag, eller på att det inte finns pengar eller nåt. Det beror på att sånt är livet. Så är det att vara människa. Vi åldras. Kroppen sviker, minnet sviker, vi tappar den ena förmågan efter den andra, tills vi till slut… dör, faktiskt. Livet är en sexuellt överförd sjukdom med 100% dödlig utgång, som någon sa. Och har vi tur och får leva länge så kommer vi sannolikt att vara väldigt beroende av andra människors hjälp. I slutet såsom i början.
Det är inte roligt att tänka på. Då är det mycket skönare att förfasa sig. Och visst, det kan man göra. Men det hjälper inte.
Men vet du vad, aftonbladsjournalisten. Om det skulle bli sådär för dig, att du inte längre kan ta hand om dig själv, att du inte kan behärska dig, inte fatta, inte minnas, inte tala för din sak – då finns det ett stort antal godhjärtade människor som står här beredda att räcka ut en hand till dig. Som är villiga att tvätta dig trots att det luktar illa, gå bredvid dig trots att du är besvärlig, lyssna på dig fastän du inte har någon makt. Vore inte det något att rapportera om!
Och vi har ett samhälle där vi i grunden är överens om att vi alla ska hjälpas åt att ställa de resurser till förfogande som behövs för att kunna göra det. Visst är det häftigt!
Och så är det vackert också. Sorg, död, elände – det är som den svarta sammeten i botten av ett smyckeskrin. De vackraste juvelerna, de syns bäst mot en sådan bakgrund. De finns där annars också, men juveler är ju inte så stora, de låter inte, blinkar inte, pockar inte på uppmärksamhet. Man märker dem inte så mycket om de ligger mitt i en hög av upptagenhet och Stora Viktiga projekt, eller bara slängda i ett hörn. Men här, här syns de. Här framträder de i sin fulla skönhet. Vilket scoop!
Skriv om det istället, aftonbladet, och ge människor lite hopp om ålderdomen. Skriv om det, och medverka till att sprida inspiration och goda idéer. Och till att de som gör jobbet får känna sig lite sedda och bekräftade, så att de får lust att göra ett ännu bättre jobb nästa dag. Skriv om det, så att de som fattar besluten förstår vilka väl investerade pengar det var som gick till äldrevården. Att detta är något vi vill spara pengar till, inte från.
Man skriver ju inte om att bussarna går i tid, man förutsätter bara att de gör det. Ja. Men är det verkligen det bästa, roligaste och mänskligaste sättet att leva?